Insändare Vem skyddar de ensamkommande barnen? Jag har världens bästa jobb. Jag är lärare på språkintroduktion på Carlsunds utbildningscentrum. Jag undervisar nyanlända ungdomar i svenska som andraspråk. Jag älskar det och alla underbara ungdomar jag lär känna.

Om det inte vore för regeringen, Migrationsverket och kommunen skulle allt vara frid och fröjd, men det är det inte. Långt därifrån. Vi har ensamkommande ungdomar med många olika nationaliteter, men de flesta är afghaner. Sedan regeringen slöt ett avtal med Afghanistan om att skicka tillbaka de ensamkommande ungdomarna som kommit hit så ändrades stämningen dramatiskt bland dem.

Innan fanns en undran om varför det tog så lång tid att få ett beslut och en oro över om de skulle få stanna eller inte. När avtalet blev känt var det som om hoppet försvann. Frånvaron ökade, så också sömnproblemen.

När avslagen började komma kom också självskadebeteenden och önskan om att somna och aldrig vakna igen. När Migrationsverket kom med ny information om att säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats, (UD avråder sedan länge alla svenskar från alla resor till landet) att det knappt inte finns några säkra regioner kvar i landet och att hazarer, folkgruppen som de flesta av våra ensamkommande tillhör, är en särskilt utsatt grupp tändes hoppet igen. Det släcktes dock snabbt eftersom avslagen fortsatte komma med oförminskad styrka.

Det var alltså bara tomma ord.

Kommunen då, vad har de med saken att göra? Jo, när en asylsökande, ensamkommande ungdom fyller 18 år eller blir uppskriven i ålder av Migrationsverket så slängs de ut från sitt boende och flyttas till ett asylboende för vuxna. I Motala finns inget sådant, så det betyder att de rycks upp från sina vänner och den trygghet de har byggt upp här. I många fall betyder det också att de behöver byta skola, men det finns ett flertal elever som väljer att gå kvar hos oss trots att det innebär en restid på upp till fyra timmar varje dag. Det säger lite om den trygghet de tycker att skolan ger. (Jag vet att man är att betrakta som vuxen när man fyller 18 år, men det är ett bryskt uppvaknande. Det är knappast så att våra egna barn förväntas att klara sig helt själva dagen då de fyller 18. De tvingas inte att flytta hemifrån, till en annan stad långt bort från vänner och bekanta.)

Vi lärare skrev brev till socialnämnden och dess ledamöter, socialförvaltningen och socialcheferna angående detta. Vi fick ett (1!) svar från Camilla Ring på socialförvaltningen. Det blev vi glada över, men vi hade dock önskat att någon som är ansvarig för beslutet hade bemödat sig att svara oss istället. Det är nämligen inte alla kommuner som flyttar de ensamkommande så som Motala gör.

Jag förstår verkligen inte hur det blev så här. Sverige har ju stoltserat med att kalla sig en humanitär stormakt, nu behandlar vi människor allt annat än humant. Tänk på att vi tar hand om någons barn. Tänk om det var här det var krig och vi var tvungna att skicka iväg våra barn för att skydda dem. Skulle vi då inte önska att de fick vara i ett sammanhang, känna trygghet och rota sig på en plats de kunde kalla sitt hem? #vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa