Språkspalten En äldre läsare skriver om smeknamn av ett vanligt slag. Han själv heter Curt, men har sedan länge kallats Curta. Bland vännerna förekommer Nilsa, Hansa och så vidare. Alltså en ganska feminin ändelse, skriver han och noterar en parallell till äldre tiders benämningar på djur, som koa och katta. Ibland fungerar dock inte -a: själv har jag aldrig kallats Danna, men Danne har hänt.

Hur hänger det ihop, undrar han.

Någon fullödig förklaring mäktar jag nog inte med. Men några spår i alla fall.

I en artikel i Språktidningen för ett par år sedan skrev Tomas Riad, professor i nordiska språk, en utförlig artikel om smeknamn.

Det skenbart spontana och fria i att bilda smeknamn av det här slaget är i själva verket väldigt hårt styrt av outtalade regler, visar hans artikel. Oavsett vilket namn man utgår ifrån kommer smeknamnet att bli ett tvåstavigt ord med betoning på första stavelsen.

Närmare bestämt består smeknamn av en rot med en stavelse och en enstavig ändelse, -a i fallet Curta. Och precis som Curt skriver är det en gammal feminin ändelse. Den kan också förekomma i bestämd form, som i Maggan. Notera hur det flerstaviga Margareta stympas till ett tvåstavigt smeknamn, enligt mönstret.

Kravet på att den andra stavelsen ska bestå av en ändelse förklarar att även tvåstaviga namn, som Magnus, blir till smeknamn som Mange.

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se