Det är ett jädra tjat om hur fint och eftersträvansvärt det är att ha många bollar i luften.

Ju fler bollar som jongleras med – desto bättre och mer kompetent människa.

I snart sagt varenda jobbannons kan man läsa att just denna förmåga att ha många bollar i luften – och att gilla det – är ett oavvisligt krav.

Är det inte ödets ironi, så säg? I en tid då allt fler går in i väggen, vilket ses som ett svaghetstecken, så hyller vi fortfarande jonglörerna.

I en tid då hållbarhet ständigt diskuteras verkar det bara handla om hållbarhet runt omkring oss – aldrig vår egen, inre.

Här ser ni en som föredrar EN boll åt gången. Och jag vill påstå att bara för att vissa har väldigt många bollar i luften så behöver det ju inte prompt betyda att alla bollar fångas in – och projekten ros i hamn.

När jag säger att jag avskyr att vara stressad så kanske du tror att jag är det stup i kvarten.

Inget kunde vara mera fel. Jag försöker däremot parera tillvaron så att jag aldrig ska behöva vara stressad, eller åtminstone vara det så sällan som möjligt.

Om det innebär att jag får vänta på tåget i 25 minuter så gör det mig ingenting alls.

Om det innebär att jag får vänta i en kvart på den jag bestämt träff med, så är det helt okej.

Bara jag slipper vara ute i sista sekunden och stressa. Vad som helst kan ju hända som sinkar mig, och det ska det kunna göra utan att jag behöver bli stressad.

Jag är alltså en tidspessimist.

Är du stressad? Då är mitt bästa tips att banka in det här mantrat i hjärnbarken:

VAR SAK HAR SIN TID.

Gör det som krävs för att du och dina närmsta ska må bra. Skippa resten. I alla fall för nu.

För den som levde ett väldigt aktivt liv innan man fick barn, när man bodde i en lägenhet, så är det helt omöjligt att leva samma aktiva liv när man fått barn och flyttat till ett hus. Exempelvis.

Men barnen växer och snart kan du plocka in de där aktiviteterna du hade förr igen.

Om du som jag blir stressad av vissa miljöer, fundera på om det är helt omöjligt att jobba och/eller bosätta dig någon annanstans. Där du mår bättre.

När jag kommer hem från jobbet, kör upp bilen framför det gamla huset på landet och öppnar bildörren och möts av tystnaden – då går pulsen ned.

Jag sitter där med öppen bildörr en stund, lyssnar på tystnaden, tar ett djupt andetag och känner hur axlarna åker ned.

Städer är för de stresståliga.

Såna som jag gör sig bättre på landet.

Det var faktiskt en chef som sa det där till mig första gången. ”Du gillar ju inte att ha många bollar i luften, Carina. Du vill beta av uppdragen och se till att de aldrig ligger på hög”.

Hon sade det väldigt snällt, men min spontana reaktion var ändå ett slags kränkthet. Va, skulle jag inte gilla att ha många bollar i luften?! Det var det fräckaste.

Sedan gick jag och grunnade på det där och kom fram till att hon hade helt rätt.

Jag har aldrig varit något chefsämne som du förstår . . .

En boll åt gången. Luften får för all del vara helt bolltom emellanåt också. Det gör mig ingenting alls. Med klar och bollfri sikt dyker annat intressant upp i synfältet.