Jag ville att Gubben och jag skulle skaffa höns som ett slags ”kärleksbarn”. Vi möttes ju på ålderns höst så några riktiga har ju tack gode gud aldrig varit aktuellt. Nu föreslår Gubben att jag ska börja sova i hönshuset och mina drömmar om fjäderfän som ett sammanhållande äktenskapskitt har gått i kras.

Det har varit en dramatisk höst. Det började med att en av de fem Bertor vi skaffat, Tung-Berta, visade sig ha ljugit om sitt kön. Den höna (hen) vi trodde var en hon var en han.

Tung-Berta lyckades lura oss väldigt länge och gol ingenting, vilket ungtuppar rossligt brukar börja göra tidigt. Men hon växte i sådan rasande fart att vi började undra om hon skulle sluta som kalkon.

Artikelbild

En dag avslöjade jag henne. När Bert och de övriga Bertorna var ute i hönsgården gick hon och ställde sig i ett hörn inne i hönshuset och började gala av hjärtats lust.

Nu kunde hon inte hålla sig längre. Hon gol lycksaligt en fullvuxen tupps klara och starka kuckeliku så att det ekade över nejden. Därmed fick hon, tyvärr, för det var verkligen ett ståtligt fruns, åka tillbaka till uppfödaren. Patriarken Bert var inte beredd att dela med sig av Bertorna, ser ni.

In i hönsgården haltade nu istället Sned-Berta, klumpig och med den bleka kammen hängande som en slak flagga över skallen. Förmodligen har denna ensamkommande också ljugit, inte om sitt kön men om sin ålder. Hon ser då betydligt äldre ut än sagda 1,5–2 år, men hon lägger stora fina bruna ägg så vi struntar tills vidare i en åldersbestämning. Dessutom har hon tupptycke och om Bert är glad så är alla flickor glada.

Nu har nästa bekymmer dykt upp. Blondin-Berta har blivit liggsjuk. Hon vill ruva och bli kycklingmamma. Orubblig och med dimmig blick ligger hon sedan en dryg vecka stoiskt i redet. Varje dag lyfter vi upp henne, tar bort äggen och känner oss som känslokalla abortörer. Det passar dåligt att fostra småglin i vinterklafset, så det får anstå.

Artikelbild

Jag känner en systerlig samhörighet med Blondin-Berta eftersom jag också är liggsjuk. Jag nöjer mig dock med en säng utan ägg. Inget är så hemskt som vintermornar när klockan ringer och det är becksvart ute. Gubben går upp långt före mig och jag har svårt att somna om efteråt. Därför har jag börjat med öronproppar som tyvärr är så effektiva att jag flera morgnar helt enkelt inte hört den ilskna väckarklockan och försovit mig rejält. Som en jädra tonåring.

Så pinsamt.

Artikelbild

Vad ska jag ta mig till? Skaffa en sån där väckarklocka som simulerar gryning och tänder upp hela sovrummet? Väckarklockstips mottages tacksamt. Man hade hoppats på lite kärlek och medlidande från Gubben i denna svåra stund, men han muttrar bara att jag väl kan börja sova i hönshuset. ”Berts galande kan ju väcka döda”.

Apropå liggsjuka hönor kan jag inte undanhålla er den dråpliga historien om när mamma skaffade höns, ingen tupp, för första gången och en av dem blev liggsjuk.

Envist vägrade hönan lämna redet och veckorna gick. Till slut lyckades mammas man, via sitt jobb på DN och ett fullfjädrat detektivarbete, komma över befruktade ägg utanför Stockholm som transporterades till Eskilstuna där han och mamma då bodde.

På kvällen, när alla höns satt sig tillrätta på sina pinnar, tassade de försiktigt in i hönshuset för att varligt skjuta in äggen under den kycklingträngtande hönan.

Men se då välte hon. På sidan, med glasartad blick och benen stelt spretandes upp mot taket.

Hon var inte liggsjuk. Hon var stendöd.