Snacket har gått några år nu. För dem som hört And we should die of that roar är det svårt att inte bli berörd. Alla kanske inte gillar det men det säregna blandningen av urgammal träskblues, Tom Waits, balkantoner, kabarémusik, ursinne och svärta lämnar ingen likgiltig. Ett bevis på det är att AWSDOTR nominerats till årets genombrott på musiktidningen GAFFA.s gala i februari.

– Jag befinner mig nånstans i skärningspunkten melan blues och punk. Det är det bombastiska enkla uttrycket jag söker. Jag vill ner i köttet, i levern. Känns det inte där är det inte bra, säger Hardy H Hum, eller Harris Agic som han egentligen heter, när han ska beskriva sin vision av musiken.

And we should die of that roar är hans enmansprojekt och konstnärliga resa även om producenten och musikern Kenny Lundström har en mycket viktig roll i hur AWSDOTR låter.

Artikelbild

| Hyllar mörkret. "Det är svärtan och mörkret som är livet. Allt fint, som kärleken, lyckan, livet och ljuset har sin motsats att tacka för sin existens", säger Hardy H Hum, mannen bakom enmansprojketet And we shoul die of that roar.

– När jag flyttade till Norrköpig förstod jag snart att det skulle bli väldigt svårt att hålla ihop mitt tidigare band. De idéer jag haft fick mer utrymme och tanken på det här konceptet hade jag haft länge. Det var väldigt skönt att göra min egen pryl. Jag hittade ett eget uttryck och en gränslöshet som var väldigt befriande och kände att allt var möjligt, säger Hardy H Hum.

Första livstecknet dök upp 2014 i form av den självbetitlade plattan. 17 spår som kvider, skriker och kräver din uppmärksamhet. Som en rostig spik rakt in i örongångarna.

– Visst det blev overkill när det gäller formatet. Det är för många låtar och nästan omöjligt för nån att ta till sig allt men vi hade en vilja att göra nåt på tvären. Nåt eklektiskt. Bara för att jag kan och vill och känna att jag bestämmer. Det var när jag träffade Kenny som det tog det fart på allvar. Det var nästan lavinartat och relationen mellan oss var helt friktionsfri.

Men resan för Hardy H Hum började långt tidigare. I Prijedor i nordvästra Bosnien för att vara exakt. Uppväxten var fylld av musik med en pappa och släktingar som spelade, en mamma som hade skivor med Jimi Hendrix och Janis Joplin. Hardy själv letade sig vidare, fixade kassetter med Aerosmith, Black Sabbath, Iron Maiden och Wasp.

Artikelbild

| Ny skiva. Tillsammans med vapendragaren Kenny Lundström ska nu arbetet med en ny skiva slutföras. Planerat släpp till sommaren.

– Jag blev helt besatt. Jag visste då att jag aldrig ville lämna musiken, berättar han.

Sen kom kriget. Prijedor var en av de mest utsatta platserna. Utanför staden låg flera ökända koncentrationsläger och staden belägrades. Bland släkt, vänner och bekanta fanns de som dog eller försvann men även när det var som mörkast var det musiken som blev livlinan. Innan allt rasade kunde de som var musikintresserade beställa tabulatur från Zagreb. Nån fixade och de andra skrev av dem för hand.

Artikelbild

| Lång resa. Både fysiskt och själsligt. Från Prijedor till Norrköping. "Mitt eget arv har också gjort mig mer och mer ödmjuk inför andra människor. Man vet aldrig vad den man möter har upplevt", säger Hardy H Hum.

– De papperslapparna bar jag med mig hela kriget. Hade dem alltid närmast kroppen. Det var det viktigaste jag hade. Vi bodde hos farmor under belägringen och där hade jag en gammal planka. Jag ritade upp banden och prickarna som på en gitarrhals. Jag övade hela tiden utan strängar och föreställde mig hur det skulle låta, säger Hardy H Hum.

Svärtan och mörkret bär han fortfarande med sig och den finns alltid med i AWSDOTR:s musik.

Artikelbild

| Hyllar mörkret. "Det är svärtan och mörkret som är livet. Allt fint, som kärleken, lyckan, livet och ljuset har sin motsats att tacka för sin existens", säger Hary H Hum, mannen bakom enmansprojketet And we shoul die of that roar.

– Allt fint, som kärleken, lyckan, livet och ljuset har sin motsats att tacka för sin existens. Har vi inte lärt oss att gråta kan vi heller inte skratta. Jag har gått hand i hand med demonerna nästan hela livet och har man gjort det är det dumt att försöka göra sig av med dem. Det är bättre att försöka bli kompis med dem.

Till slut flydde Hardy tillsammans med sin mamma. 15 år gammal hamnade han i Sverige. Först i Ystad sedan i Luleå där det så småning om blev estetiskt gymnasium i Boden. En tid som han beskriver som fantastisk. Här grundlades också kärleken till svensk folkbildning och svenska studieförbund.

Artikelbild

| Ny skiva. Tillsammans med vapendragaren Kenny Lundström ska nu arbetet med en ny skiva slutföras. Planerat släpp till sommaren.

– Jag glömmer aldrig när jag kom in i musikrummet första gången och förstod att vi fick använda det hur mycket vi ville. Jag trodde inte det var sant. Jag ville aldrig gå därifrån. Samma sak med alla replokaler man fått tillgång till via olika studieförbund. En otrolig förmån som Sverige ska vara stolta över.

Efter ett antal sporadiska singelsläpp är det nu dags för en ny skiva. Förhoppningen är att den ska släppas innan sommaren.

Artikelbild

| Lång resa. Både fysiskt och själsligt. Från Prijedor till Norrköping. "Mitt eget arv har också gjort mig mer och mer ödmjuk inför andra människor. Man vet aldrig vad den man möter har upplevt", säger Hardy H Hum.

– Det kommer att bli världens bästa skiva. Mycket av de som folk hört live och uppskattat vill vi ska höras på skivan men det får heller inte vara likdant. Jag måste alltid röra om i grytan, säger Hardy H Hum.

Ledstjärnan är dock den samma.

– Det enkla är inte enkelt. Att få liv i få toner, det är skicklighet. Det får gärna vara lite härsket bara känslan finns.