En vinterdag 1974 satt Kent Putkinen på pendeltåget från Linköping och funderade på hur livet skulle bli. Student, utan jobb och på väg att bli tvillingpappa, och i Huddinge satt hans kompis Lars och hade fått pausa karriären för att ta hand om tre barn. Funderingarna landade i en dikt, färdigskriven lagom till att det var dags att kliva av hemma i Norrköping.

Huddinge, Huddinge, vad blev det av oss

Allt som vi drömde och talade om

Putkinen skickade dikten till en av den tidens superstjärnor, Mikael Wiehe. Men anonymt – det kändes lite förmätet att tro att hans små rader var något att ha.

Året efter köpte han Hoola Bandoola Bands nya album ”Fri information”. Där, på b-sidan, låg låten ”Huddinge Huddinge”. "Bearbetning av en dikt skickad av en anonym person", stod det på konvolutet.

Några år senare gick upphovsmannen fram till Mikael Wiehe efter en spelning i Linköping. Ett mer pragmatiskt än känslosamt möte, där Wiehe såg till att ta alla personuppgifter för att Putkinen rätteligen skulle registreras som textförfattare hos Stim.

Stim bommade dock utbetalningarna, men Kent Putkinen var nöjd med att få medlemstidningen. Tills Wiehe uppdagade det hela och satte in 20 000 kronor på Putkinens konto som plåster på såren.

En fantastisk historia, som fått nytt liv i och med att medieparet Filip och Fredrik – kända ”Huddinge Huddinge”-fans – lyft fram den och Kent Putkinen i sin podcast. Mötet mellan den ödmjuka förskolläraren och de hänfört oförstående exhibitionisterna är ett riktigt glädjepiller. Filip och Fredrik förstår inte varför han inte är miljonär, och jämför med sina egna impulser att exponera minsta framgång i vartenda tillgängligt medium. Kent Putkinen ser stillsamt tillbaka på ett fint liv där han inte en sekund ångrar att han som hemmapappapionjär satte sina tvillingdöttrar främst.

Att Putkinen är en av dem som startade Hallarna – sedan tidigt 90-tal Norrköpings främsta nav för ideell kulturutövning – är inte oväntat.

Som av en händelse briserar i samma veva Ghost-splittringen, där bandmedlemmarna öppet gått ut och i väldigt hårda ordalag kritiserat bandledaren för att ha mörkat inkomster och betalat ut slavlöner under succéåren.

Den intuitiva sensmoralen blir ju att berömmelse och pengar bara leder till olycka. Men så är det förstås inte.

Dels har Ghost aldrig låtit den personliga berömmelsen komma före det konstnärliga uttrycket – då hade de inte kämpat för att hålla sina identiteter dolda i alla år. Dels är det många professionella kulturutövare som ständigt möter önskemål om att jobba gratis, och att då säga att pengar och rättigheter är oviktigt är bara förolämpande.

Nej, någon sensmoral finns inte. Men jag hade önskat att Ghost-medlemmarna hade fått sitta i en podcast som 65-åringar och berätta om hur de som glada Linköpingspolare klädde ut sig till spöken, skrev några sköna melodier och blev ett världsband. Nu fick sagan ett mörkare slut.