Film och skulptur

Utställningsperiod 3 december – 28 januari

Konsthallen är försänkt i halvmörker. Tre stora filmprojektioner, några skulpturer och magiskt mytiskt dova ljud som från urhaven. Stämningen är förtätad och man påverkas direkt som besökare. Vad är det vi ser, vad handlar det här om?

Artikelbild

Filmbild. Valen – jordens största och mäktigaste däggdjur. Filmsekvens ur ”Hic sunt dracones”

De stora filmdukarna fylls av djupa havsbilder. Alla filmerna har en långsam karaktär i kollageform. Undervattensbilder. Havsmassor. Ur disiga djup framtonar en enorm val som sakta glider iväg. Jordens största däggdjur. I andra sekvenser syns fiskstim och en ensam simmande kvinna med en stor ryggkota i händerna. De mörka tunga basljuden fyller hallen.

Plötsligt bryts den poetiska atmosfären på en annan filmduk. Där återges brutala stycknings- och slaktscener av en val. Gigantiskt stora köttstycken huggs och sågas fram av män i gummibyxor och skyddskläder. Av den gulaktiga färgskalan och större kornigheten framgår att det måste vara dokumentärfilmer av äldre datum, kanske 1940-tal.

Ytterligare en tredje film återger barnhänder som plockar med stora benfragment från valar och andra havsdjur. Några påminner om de stora objekt och skulpturer som finns i rummet. De ser ut som ryggkotor från valar. Ett annorlunda monumentalt och hängande verk består av fartygstrossar och en svällande, gravid form. Nertill på golvet breder en slags svans ut sig som en blandning av sjöjungfru och trasiga alger.

Hela utställningen har en påtaglig närhet och tyngd. Vacker, hemsk och mycket tänkvärd. Det är som att gå in i en upplevelsegrotta som når djupare in i känslo- och tankeliv än vanlig information om miljö- och klimatfrågor kan åstadkomma. Till utställningen hör en fyllig katalog med forskning, historia och berättelser. Men framför allt bör man uppleva den konstnärliga förtrollningen i sig med öppna, nyfikna sinnen. Inga texter finns på väggarna som övernitiskt skulle kunna ta död på magin.

Artikelbild

Den norsk-svenska konstnären Signe Johannessen väcker respekt med sin stora iscensättning som handlar om stora teman som liv och död, skönhet och förgängelse. Existensens grundförutsättningar på ett litet blått klot som är allas vårt hem i rymden. I sitt eget undersöknings- och processarbete har hon återvänt till sin födelseort i Nordnorge Alstahaug, Mehamn. Hon kommer från en valfångarsläkt som behövde valen för sin överlevnad, något som i utställningen får en extra laddning. Konstnären moraliserar inte, hon gestaltar och berättar, vilket alltid är bäst.

Till yttermera visso har hon dessutom återvänt till en traumatisk plats vid Orissa, Indien. Där överlevde hon en fruktansvärd cyklon som tog livet av 15 000 människor. Titeln ”Besten & cyklonens öga” blir därigenom mättad med många betydelser som hela den suggestiva upplevelsen av utställningen.