TEATER
"Mannen utan riktning"
– samproduktion av Moomsteatern från Malmö och Riksteatern.
Plats: Teatersalongen, Motala convention centre.
Manus/regi/scenbild: Nina Jemth och Pelle Öhlund.
Kompositör: Jan-Erik Sääf.
I rollerna: Ronnie Larsson, Pierre Björkman, Nina Jemth, Gunilla Ericsson, Niclas Lendemar, Therese Kvist, Dennis Nilsson, Frida Andersson, Pelle Öhlund.



Scenen är stilla. Sfärisk musik över åskådarna. Bara att luta sig tillbaka och ta emot. Man behöver inte förstå allt...

"Mannen utan riktning" är till en början stillsam, allvarsam, suggestiv. Scenografin, som till stor del bygger på skuggspel och videokonst, är fenomenal. Skådespelarna rör sig genom sceneriet på ett sätt som ibland får en att tvivla på om det är de riktiga människorna man ser, eller bara skuggorna av dem. Ibland träder människan ur sin egen skugga. Ibland kliver hon rätt in i skuggvärlden. Illusionen av en drömvärld är etablerad.

"Mannen utan riktning" är en fri tolkning av "Den gudomliga komedin" av Dante. Och komisk, på ett underfundigt och även mardrömslikt sätt, blir även den här tolkningen. Delar av den, tyvärr alldeles för fåtaliga publiken, kiknar, frustar, understundom av tillbakahållet vansinnesskratt. Det är helt galet här i helvetets nio kretsar. Monty Python-galet i bland. Skådisarnas kroppsspråk och koreografin i föreställningen är bara att applådera. Det går som en dans. Inte en tråkig minut, det händer hela tiden något.

Paola Billberg Johansson kostymdesign är svinbra – jodå faktiskt, ett passande uttryck i sammanhanget. Att replikerna utdelas på ömsom olika språk, ömsom något slags rotvälska, ömsom svenska, ömsom som bara välvalda läten, bidrar till den kaotiska, ibland översinnligt vackra, stämnigen.

Skarpsinnigheterna lyser inte heller med sin frånvaro i föreställningen som ibland nästan överskrider gränsen till det outhärdliga.

Det är så fräckt. Så snyggt. Så vågat. Det är bra. Riktigt bra. Livsviktigt bra.