– Svensken är en solidarisk varelse som inte tycker om att se utsattheten och fattigdomen. De flesta vill hjälpa, men vet inte hur de ska gå till väga, säger Rickard Klerfors, biståndsansvarig på hjälporganisationen Hjärta till Hjärta med butik i bland annat Motala.

Han har bott och arbetat i Rumänien i elva år och sett fattigdomen på nära håll, sett de romska bosättningarna. De flesta av tiggarna, eller "de sittande", i Linköping kommer från fyra byar i Rumänien som Hjärta till Hjärta har kartlagt och som man försöker att hjälpa på plats.

– Vi har identifierat fyra problemområden i Rumänien, särskilt bland romerna. Många saknar utbildning, hälften är analfabeter. Familjerna på landet har inte råd att skicka barnen in till stan. Här har vi gått in med läxstöd. Vi har ett samarbete via en organisation på plats, Somebody cares Romania.

Artikelbild

| Knapp med hopp. Den kostar 100 kronor, men man får gärna skänka mer.

– Barnadödligheten är stor, romerna lever 15-20 färre år än övriga befolkningen i Rumänien. Hälsan är ett jätteproblem. TBC och hepatit härjar. De äter näringsfattigt. Vi vill bygga ut primärvården och har ett företag som vill sponsra mobila sjukstugor. Jag ska träffa dem i januari. Jag skulle vilja testa alla invånarna i byarna för hepatit.

Den springande punkten är försörjningen, enligt Rickard.

– Arbetslösheten är skyhög. Många i byarna är duktiga på hantverk, främst på att fläta korgar. De letar kvistar i skogen, men nu betraktar staten det som stöld, så det är svårt för dem. Vi vill hjälpa befolkningen med att organisera sig så att de kan köpa material från plantager, starta lokala, sociala företag så att de kan arbeta och tjäna pengar. Vi försöker också att inpränta att man får rättigheter när man betalar skatt. Om man kan ge de här människorna försörjning så behöver de inte tigga och man kan arbeta aktivt med att minska orsakerna till migrationen och tiggeriet och underlätta för de som kommit hit att kunna försörja sig i sin hembygd.

– En EU-medborgare har rätt att vistas i Sverige tre månader och i sex månader om hon/han får ett jobb eller påbörjar en utbildning. Därefter ska de återvända hem. Men eftersom det inte finns någon registrering kan tiggarna bo här i princip hur länge som helst. Det är väldigt synd om barnen och familjemedlemmarna som är kvar i hemländerna. Dessutom kommer man ju aldrig till rätta med problemet om man inte börjar i rätt ände.

Artikelbild

| En vanlig syn. I Sverige, både i storstäderna och på mindre orter, har det blivit vanligt med att sittande samlar pengar i muggar.

Det fjärde problemområdet är strukturproblem, menar Rickard.

– Det är många romer som inte har identitetshandlingar och de tar sig inte någonstans. Har man inte en identitet får man inte ta del av barnbidrag, arbete och sjukvård. Man får inte äga tomtmark. Man har inte ens rätten att bli begraven. Det här hatet mot romer, åtskillnaden mellan etniska grupper, kan i förlängningen leda till samhällets undergång. Det borde vi inse efter vad som hände i Europa på 1930- och 1940-talen.

Många kanske tycker att hans sticker ut hakan när han säger att Sverige tjänar på öppenheten över gränserna som gör strömmen av fattiga EU-migranter möjlig.

– Vi får hit gräddan också, människor med hög utbildning, läkare och andra som betalar skatt och gör samhällsnytta. Samtidigt innebär det ett problem, att det blir läkarbrist i de fattigare länderna och deras sjukvård går redan på knäna.

Vad kan man som enskild göra?

– Många brottas med frågan: Ska jag ge pengar i muggen eller inte? Det måste man ta ställning till själv. Många vill ge hjälp på plats i deras hemländer, men det är inte alltid det blir rätt. Hjälper man en familj kan det ge signaler till andra att komma hit. Vi har lanserat en knapp som visar att du bryr dig om människor som tigger och vill göra insatser i tiggarnas hembyar.

Varje slant knappen ger går till utbildning, hälsovård, egenförsörjning och möjlighet för befolkningen att köpa mark i Rumänien.

– Vi i Sverige måste hjälpa människor i nöd, på ett människovärdigt sätt, säger Rickard.

Inga-Lill Persson, butikschef på Hjärta till Hjärta i Motala berättar:

– Vi har samlat in varma vinterkläder till EU-migranterna i Motala som vi nu ska försöka att förmedla ut.

Tanken är att man från organisationen i Motala ska kopiera Linköpings hjälpprogram och att på sikt hjälpa de sittande från Motala genom att koppla tillbaka med insatser i deras hemländer.