Det skulle lätt kunna bli pretentiöst andtrutet, om det inte vore för Tommy Jerhammars värme, humor och uppriktighet. Inte heller blir hans utställningar och gestaltningar lufttunna eller anemiska. Tvärtom, hans rum iscensätts med fysisk materia och kropp. Cararramarmor, porfyr, betonggjutningar, objekt och bilder i olika tekniker kommunicerar kroppsligt med betraktaren.

Samtidigt gläds jag åt hans idérikedom och lustfyllda sökande. Han uppfinner och upptäcker. Två el-kontakter som man och kvinna blir ett högst fiffigt idébaserat konstverk i Marcel Duchamps anda. Egentligen står nog Jerhammar mycket närmare denne anfader än vad han själv tror. En fysisk idéfilosof. Notera också de minismå blå figurerna som blivit något av signum och påminner oss om skala och proportioner.

Å andra sidan finns också motpolen med ett existentiellt perspektiv med evigheten och dödsmasker. Liv blir mull och sten. Nytt liv uppstår. Det verkar dock inte ångestfyllt hos Jerhammar. Kanske räddas han av sin oförställda, eventuellt oförstört barnsliga nyfikenhet på tingens och livets processer.

Artikelbild

| "Liv möter liv"

Motalakonstnärens förhållningssätt gör att man kan ha överseende med att allt han gör inte är tekniskt perfekt eller finslipat. Det finns sprickor och ofullgångna skepnader lite här och där. Men just det är nog själva poängen. Precis som vi själva och livet är fullt av sprickor och ofullständigheter.