– Man var ju väldigt tagen på sängen när något sådant här hände, säger han.

Mjältbrandsutbrottet då, liksom det nu, skedde mitt i semestertider. Det var svårt att få tag på veterinärer.

– Det var många djur som hann dö innan vi förstod vad det var.

Tuff förbyggande medicinering

Han hade tidigare haft djur som dött av sprängört, men den här gången kände han inte igen symtomen.

– Det rann klarrött blod i alla ändar på djuren.

Eftersom man inte visste dödsorsaken transporterades de döda djuren till gården och smitta hann spridas.

Även på Omberg hann de första döda djuren flyttas innan det konstaterats att de dött av mjältbrand. Det här är något som han tycker att alla borde lära sig något av. Det borde vara rutin att man som djurägare ska täcka över ett djur, som dött av oklar anledning ute på ett bete, och inte flytta det förrän man konstaterat dödsorsak.

På Hammars säteri var det många som hann hantera döda djur innan smittan konstaterarats.

– Vi fick en hård omgång penicillin eller antibiotika, vilket det nu var.

Han och hans personal fick äta stark medicin under fyra veckor.

– En del av de anställda mådde riktigt illa av det. Det var starkt, en kur för elefanter. Men man får vara tacksam att vi klarade oss, säger han.

Årlig vaccinering

Sedan utbrottet 2011 har han varje år fått vaccinera alla sina djur innan de släpps ut på bete, ett extraarbete när lantbrukare har fullt upp.

– Nu är vi inne på femte året.

Där, liksom på Omberg, har man sagt att djuren ska vaccineras i fem år.

Han känner en viss oro inför framtiden.

– Nu måste veterinär och Jordbruksverket hjälpa oss att bestämma om det ska bli ytterligare vaccination. Det är ett bekymmer att veta hur man ska göra i framtiden.

Bengt Dalme har läst om att man runt Omberg utökat vaccinationerna. Nu ska omkring 3200 nötdjur och 300 får vaccineras mot mjältbrand.

– Ja, vilket jobb, suckar han.

Smittkällan okänd

Han vet inte om det är säkert att hans bete är fritt från smitta.

– Vi har inte hittat vår källa heller, säger han.

De trodde att det berodde på att diken rensats och slutsatser drog av att en gammal mjältbrandsgrav skulle ha grävts upp i samband med det, men Bengt Dalme tror att det var förhastade slutsatser. I det läget var det heller ingen som trodde att smittan kunde förflyttas via vatten, vilket troligen skedde då en granngård drabbades.

– Det är ju så tråkigt och jobbigt att man inte hittar den riktiga smittkällan.

Själv tror han att smittan sprids med vatten och vilda djur. I hans område finns mycket rävar och grävlingar som kan sprida smitta om de hittar kadaver efter rådjur eller älgar som dött av mjältbrand.

Några lärdomar

När Bengt Dalme summerar tiden kring och efter utbrottet 2011 tycker han att stödet från myndigheter var bra.

– Generellt kan jag säga att vi haft ett väldigt bra samarbete med vår veterinär och med Jordbruksverket, säger han.

Även kontakten med SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) har fungerat bra.

Ska han dra några slutsatser så är det dels att det borde vara rutin att täcka över döda djur på bete och konstatera dödsorsak innan man flyttar kadaver.

– Alla djurägare borde vara medvetna om det.

Förutom det tycker han att varje länsstyrelse borde ha ett akutförråd med desinfektionsmedel. När hans gård skulle saneras var det svårt att få fram rätt medel.

Han konstaterar att utbrottet 2011 inte hamnade i mediernas fokus på samma sätt som nu. Samtidigt som mjältbrandsutbrottet på hans gård skedde massakern på Utøya och fokus flyttades till Norge.