14/5

Nisse Sandström gjorde sin första spelning i Varamon i mitten av 1950-talet. Då var han 15 år. I dag är han 74, och i lördags kväll var han tillbaka i stan, som gäst i Ellen Anderssons band. Det tackade ett nästan fullsatt Sjöbris extra för.

Nisse Sandström blev verkligen en extra allt-ingrediens som fulländade kvällen med sina tenorsaxsolon. Annars hade man som lyssnare varit lika lycklig över Ellen Andersson (född 1991 i Linköping) och hennes band. Just i lördags kväll verkade hennes röst en aning tunn emellanåt, vilket berodde på pollenallergi, men vilka musiker hon har bredvid sig!

Gitarristen Anton Forsberg är den första jag lägger märke till, men sedan häpnar jag över trummisen Sebastian Brydniak för att i nästa ögonblick imponeras av basisten Hannes Jonsson.

Anton Forsbergs solospel är smakfullt med en mjuk och varm ton och han är en virtuos utan åthävor. Sebastian Brydniak spelar verkligen på sitt trumset och Hannes Jonsson är både följsam och egensinnig med sin kontrabas.

Låtarna tas ur den gamla, trygga jazzstandardrepertoaren. Bandet drar i gång direkt med ”S’wonderful”, som följs av ”I’ll be seeing you”, ”All or nothing at all” och allt har ett lika lågmält som pålitligt, stadigt groove.

Sedan kommer gästen Nisse Sandström in i ”You’ve changed”. Han debuterade på skiva 1972 och var medlem i legendariske basisten Red Mitchells band Communication fram till slutet av 1980-talet. Sandström är en sann jazzräv som spelat med sådana som Horace Parlan på Village Vanguard i New York. Ändå fanns det inget trött rutinerat över hans insatser i Ellen Anderssons band.

Alla Sjöbrisbesökare som i lördags kväll undvek tv-evenemanget kunde vandra ut i vårkvällen med fullkomligt ljuvliga versioner av ”Misty” och ”Stardust” sjungande inom sig.