Jenny Feuk Karlsson får gåshud bara hon närmar sig Vätternpromenaden, där vi ska ta bilden till det här reportaget.
– Tänk dig känslan att komma ner i backen vid gamla Vätterliden och svänga runt hörnet och bara ha den sista rakan kvar. Det måste vara något helt enormt.

Motalatjejen Jenny har väntat och längtat efter dagen då hon ska få starta i Vätternrundan sedan hon var  tre år. Under hela barndomen släpade hon med sig sin morfar till Vadstenavägen, där hon skulle stå och heja på cyklisterna tills hon var så trött att hon somnade, och morfar fick bära henne hem.

Så passerade 18-årsdagen, och sommaren därpå skulle Jenny själv få äntra sadeln och trampa i väg på sin första Vätternrunda. Men en knöl i bröstet satte stopp för det. I mars samma år opererades den bort, och till sommaren var hon inte tillräckligt frisk för att få starta.

Det var första besvikelsen av många. Hon köpte startbevis år efter år, men sjukdomar, dödsfall och annat har kommit i vägen.
– Det har nästan blivit ett talesätt i vår familj: Nu är det snart Vätternrundan, så vad ska hända i år?

Jenny har också fått diagnosen hypotyreos, en sjukdom som innebär att sköldkörteln inte producerar tillräckligt med hormon, vilket medför en ökad trötthet och minskad ork. De senaste åren har hon inte ens försökt med Vätternrundan.

Men nu är det dags.
I år var hon inställd på att köpa ett startbevis, så besvikelsen var enorm när hon kom försent. De var redan slut, trots att hon gick in första dagen. Hon lade in en annons på ett forum och den här gången var turen med henne, hon fick napp!
Under våren har hon tränat så mycket hon kunnat, med tanke på sjukdom, heltidsjobb, heltidsstudier och 2,5-årige sonen.
– Jag har insett nu att jag har haft en väldigt lätt syn på det. Jag har hört om folk som cyklat Vätternrundan utan att ha tränat en meter, och jag själv har cyklat Tjejvättern, utan att ha tränat. Men jag har förstått att det med mina förutsättningar kommer att bli väldigt tufft. Men jag ska i mål, om jag så ska gå med cykeln.