Det här är den nya tidens VM där ett maktskifte sker i fotbollsvärlden. Vad är det som säger att länder som Brasilien, Tyskland, Spanien, Argentina och Portugal ska behålla sin plats högt i hierarkin för alltid? Många av världens stjärnspelare kommer från de stora fotbollsnationerna. Men det här VM:et har varit ett bevis på att laget före jaget kan göra att man går långt. Det är just därför lag som Frankrike och Kroatien ens spelar en VM-final.

Jag hade tänkt lägga fram min gamla tes som menar på att för att komma långt i ett VM räcker det inte att ha ett bra lag, du måste även ha några riktiga stjärnspelare som levererar. Jag insåg att jag har rätt i en del men också fel i en del. Du kan visst komma långt i ett VM med ett bra lag utan några stjärnspelare.

Men.

Du kan inte vinna ett VM utan det.

Det är just i en final som spelare som Antoine Griezmann kliver fram och sätter en viktig straff, där Pogba utnyttjar sin kraft maximalt och trycker in viktiga mål samt där den unge Kylian Mbappé klarar av pressen trots sin ålder. Där har vi den stora skillnaden mellan att ta sig till final och att vinna en final. Det jag också tar med mig är att Kroatien spelade bättre än Frankrike i den större delen av matchen. Ett Kroatien som jag ALDRIG någonsin hade trott skulle ta sig hela vägen dit. Det är tufft att förlora ett guld – men efter ett tag känns det nog bra för landet att ha vunnit ett silver. Grattis Kroatien – det gjorde ni jävligt bra. Något som även måste lyftas är Belgiens brons. Det är ett land och ett lag som ofta spelat en bra fotboll men inte riktigt nått hela vägen. I det här mästerskapet fick de ta sin första VM-medalj – även det helt välförtjänt.

Men främst av allt är det här en tid där de gamla historieböckerna göms undan i något arkiv och dammar igen medan ny historia skrivs på fräscha vita blad. Det är en tid där lagmoral och gemenskap går vinnande ur kampen. Det är ett VM där vi är just ett vi och dåliga vinnare åker ur redan i ett gruppspel. På något sätt har även rättvisan fått vinna.

Jimmy Durmaz fick hot, hat och rasism efter matchen mot Tyskland – men resultatet av allt pådrag blev att människor började granska sig själva och sin egen spegelbild. Trots allt känns det som att allt det negativa vändes till något positivt. Människor har även träffats för att bevaka fotbollen tillsammans och storbildsskärmar har smällts upp i alla hörn och kanter. Kärlek, respekt och gemenskap har spridits och känslan är att vi öppnat våra sinnen på ett annat sätt än tidigare. Det känns som det här mästerskapet varit större och viktigare än vad vi kanske har insett. Och nu finns det bara en sak kvar att säga: "KANNA PÅ, KANNA PÅ!".