Grillkväll hemma hos mig med familjen i tisdags och alla ville såklart se matchen mellan Ukraina och Sverige. Min lillasyster la ett 4–0-bett med Sverige som solklar vinnare men sa högt: "Det är 13 gånger pengarna på Ukraina – man kanske borde lägga något där ändå". . . som man alltid säger. Men inte gör.

Jag räknade också med att Sverige skulle vinna stort, men när vi tittade på matchen insåg jag hur katastrofalt dålig kvalitén var. Det var knappt någon som mötte bollen, spelare trasslade in sig i stället för att spela enkelt och farten fanns inte där.

Såklart kan jag inte döma ut svensk damfotboll efter en dålig match – men samtidigt var det så mycket som inte satt. Vad är det som har hänt?

Jag tänker tillbaka på min egen ungdomstid med Linköping Kenty DFF.

Vi flickor som var födda 1995 vann nästan allt och hade ett otroligt talangfullt och träningsvilligt lag. Vi var DM-vinnare alla år, kom långt i Gothia Cup, vann Eskilscupen, hade större delen av laget med i distriktslaget och hade framgångar i olika inbjudningscuper för elitlag.

Jag sitter och rabblar upp alla gamla fotbollsvänner i mitt huvud som jag anser kunnat vara där och representerat Sverige i Ukraina. Sedan kommer jag på hur utvecklingen hos vårt talangfulla lag bara dog ut.

Alla slutade.

I dag är det tre tjejer (vad jag vet) som fortfarande spelar fotboll. Den som nått högst spelar i dag i division 1.

Det är lätt att vara efterklok, men tänk om dessa tjejer skulle fortsatt med fotbollen och vågat satsa. Känslan är att det inte bara var vårt lag som fick det här ödet, det ser ut så här nästan överallt. Alla kanske inte hade tillhört eliten – men kvalitén på damfotbollen även i de lägre divisionerna hade garanterat varit bättre. Vad krävs egentligen för att få tjejer att fortsätta? Såklart handlar det om ekonomi – men där verkar Sverige vara på rätt väg. Oavsett är det en fråga som måste få ett svar snabbt. Annars kommer det inte bli några segrar mot Ukraina i framtiden heller.