Krönika

"Jag har inte tänkt på er förut."

Mannen i baksätet har vita saltstrimmor i ansiktet bildade av det svett som runnit ner från hans panna under hans färd runt Vättern. Men strax efter Boviken är smärtan i axeln i kombination med ett krånglande växelreglage nära att få honom att ge upp.

Det är då vi stannar i en av Vätternrundans följebilar. Erbjuder honom skjuts till Hammarsundet där massörer och mekaniker möjligen kan se till att han till slut är en av de dryga 19 000 som når målet i Motala.

Det är när han satt sig tillrätta i baksätet, fått en flaska kallt vatten och erbjudits ett smakprov ur vår väl tilltagna godispåse, som han konstaterar att han aldrig reflekterat över funktionärernas betydelse.

När vi berättar för honom att han just nu sitter i en av de 35 följebilar som oavbrutet åker mellan depåerna med den enda uppgiften att bistå honom och alla de andra cyklisterna.

Då kramar han eftertänksamt sitt vita skägg, som så väl matchar hans saltstrimmor, böjer sig lite fram mellan sätena och säger.

"Det är ju fantastiskt. Så ni åker här bara för att se till att vi som cyklar har det bra? Varför har jag inte tänkt på det de andra gångerna jag åkt? Eller på alla de som står i depåerna och förser mig med mat och uppmuntrande ord mitt i natten?"

När vi närmar oss Hammarsundet har vi fått veta att mannen har hunnit fylla 75 år och att han i fortsättningen kommer ha en lite annan syn på funktionärer. Dessutom så har ju bilfärden tagit honom drygt två mil närmare mål. Det är en bonus som han har skäl att uppskatta.

"Jag har ju en bröllopsfest att gå på när jag är i mål. Tack vare er så kanske jag hinner nu." säger han när vi släppt av honom.

Den grånade mannen fick mig att tänka på alla de funktionärer som jobbar under Vätternrundan eller funktionärer oavsett evenemang. De får sällan den uppskattning de förtjänar. De ska liksom bara finnas där.

Vi tänker ofta inte ens på dem. Inte förrän den gång då vi, likt vår passagerare, behöver hjälp.

Under Vätternrundan är det tusentals funktionärer som lägger timme efter timme av ideellt arbete för att hjälpa sina föreningar. För många gånger är Vätterrundan föreningarnas enskilt största inkomstkälla.

Men dessa funktionärer som står där bland myggorna och delar ut peppande ord och bullar i depåerna. Står mitt i natten i en vägkorsning i ösregn och visar den rätta vägen mot mål.

De förtjänar alla hyllningar och varma tankar de kan få.

För utan dem så skulle det inte bli någon Vätternrunda.

Till sist måste jag meddela att alla cyklister inte såg det som positivt att få resan kortad. Vi plockade upp en kvinna vars cykeldäck exploderat. Vi erbjöd henne samma tur till Hammarsundet.

Hon vägrade och önskade istället bli körd tillbaka till Boviken. För att fuska bort två mil av sin Svenska klassiker det fanns inte i hennes värld.

"Ska jag göra en klassiker så ska jag göra en klassiker och inte en nästanklassiker."