Debatt I en rapport till LO:s Jämställdhetsutredning diskuterar Jesper Bengtsson, journalist och samhällsdebattör, effekterna av de senaste decenniernas kulturpolitik. Från de högtflygande målen i 1974 års kulturproposition till hur de har landat i idag. Bengtssons iakttagelser stämmer väl överens med den rapport Myndigheten för kulturanalys redovisat.

Enkelt uttryckt förhåller det sig så att ju bättre du mår, ju bättre ekonomi du har, desto mer deltar du i kulturaktiviteter utanför hemmet. Detta kan var och en av oss också se i landets olika teater-, konsert- och utställningshus. Huruvida detta är bra eller dåligt kan och bör diskuteras. Alltså, konstaterar Bengtsson, är klasstillhörighet en viktig faktor för delaktighet respektive exkludering.

Den andra faktorn är kön. Fler kvinnor, även de som inte har hög inkomst, besöker teater, konserter och så vidare.

Kulturell delaktighet är nu inte bara frågan om närvaro vid evenemang utan också eget skapande och utövande i studiecirklar, körsång, målarkurser, amatörteater med mera. I sådana aktiviteter deltar betydligt fler och bredare befolkningsgrupper. Detta åtminstone delvis oberoende av ekonomi, utbildning och social tillhörighet.

Det var för längesedan en grogrund för Spårvägens blåsorkester, Arbetarnas manskör, amatörrevyer inom nykterhetsrörelsen och mycket annat fint. Varför försvann de?

Ett av skolans viktigaste uppdrag är att verka utjämnande, kompenserande och inkluderande. Här kan alla barn garanteras kulturupplevelser inom teater, konst och musik. Här kan också inom musik- och kulturskolan barn och ungdomar ges möjlighet till eget utövande under förutsättning att avgifterna hålls nere och att man hittar de elever som vill men av olika skäl hindras delta i eget skapande.

”Skillnaderna i våra kulturvanor är mycket beständiga över tid” är en av de slutsatser Bengtsson drar. Vi kan fråga oss om kulturpolitiken de senaste decennierna därmed misslyckats?

Innan man svarar på det måste man fundera över ytterligare några aspekter. Har de resurser – ekonomiska, mänskliga, kompetensmässiga – vi avsatt för kulturpolitik ens haft förutsättningar att rå på uppdraget? Har uppdraget helt enkelt varit för stort ställt i relation till anvisade medel?

Myndigheten för kulturanalys konstaterar torrt att antingen måste resurserna öka eller uppdraget avgränsas.

I Vadstena har under senare år de kulturpolitiska satsningarna varit tydliga. Barn och ungdomar omfattas av kulturgarantin, 1-procentsregeln har stärkt konst/design i det offentliga rummet, föreningslivet har tillförts nya resurser, på äldreboenden kommer olika kulturaktiviteter. Kulturskolan har byggts ut och biblioteket har stärkts.

Inom kort antas den nya kulturarvsplanen som kommer att bli ett strategiskt dokument för det fortsatta arbetet. Också samverkan mellan olika kompetensområden, till exempel samhällsbyggnad och kultur fördjupar vår syn på oss själva och omvärlden.

Vadstena är en betydelsefull kulturstad. Därför är det viktigt hur och av vem den nationella, och för den delen regionala kulturpolitiken, utformas.

Bäst att vi är med i den diskussionen.

Anders Hedeborg (S)

kommunalråd