Insändare Trollhättan, Säffle, Olofström, Motala, Emmaboda, Fagersta, Karlskoga och Söderhamn har alla det gemensamt att de med ett snabbt och plötsligt knivhugg blivit av med de blygsamma bidrag som gjort det möjligt att kunna presentera levande professionell jazzmusik för sina medborgare. Sammanlagt tretton jazzklubbar har blivit av med det stöd som gjort deras verksamhet möjlig.

Vad har hänt? Utan någon förvarning bestämmer Kulturrådet under sommaren 2018 att helt lägga om förfarandet med ansökningar om bidrag till fria musikarrangörer. I stället för att som tidigare låta dem som vet hur jazzmiljön i Sverige ser ut, det vill säga Riksförbundet Svensk Jazz, sköta ansökningar och fördela bidrag bland Sveriges jazzklubbar, beslutar myndigheten att ta över och själv utse en liten jury som ska gå igenom hela 491 ansökningar inom alla musikformer och fatta dessa viktiga beslut. Utan konsultation, remiss eller annan kontakt med det berörda förbundet. Och viktigast, utan kunskap om jazzmiljön i Sverige. Detsamma torde gälla för andra musikformer som till exempel folk- och kammarmusik.

I mer än tjugo år var jag ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz. Vi kunde notera ett mycket gott samarbete med Kulturrådet som ställde frågor och granskade hur vi skötte vårt uppdrag. Det förekom aldrig några anmärkningar eller annan kritik. Utan vårt förbund och dess medlemmar kunde det inte bli mycket levande jazzmusik i vårt land.

Att bygga organisationer, inte minst de som bygger på frivilliga och oavlönade insatser, tar lång tid och kräver ett ständigt gnetande. Ett delikat men samtidigt engagerande arbete som har burit frukt över åren. Men det kan bara ske med att hjälpa till, att stötta och att ge bidrag i olika former. Klubbarna kan liksom andra folkrörelser liknas vid växter som kräver ständig bevattning.

Att döda kan däremot gå snabbt, såsom Kulturrådet med sitt nya knivhugg har visat. Om det förhåller sig så att pengar inte räcker till alla är det minst sagt rimligt att besked kommer i mycket god tid eller att bidraget sänks. Detta för att ge tid att anpassa och att försöka få till en förnyelse.

Att helt simpelt och över dagen strypa bidrag och att därmed i de flesta fall göra fortsatt konsertverksamhet omöjlig är fel väg och visar på en okunskap om villkoren för det fria musiklivet.

Jag utgår ifrån att regering och kulturminister står fast vid idéerna om att hela Sverige ska leva och att folkrörelsearbete är till godo för demokratin. Därtill att god och levande musik är något positivt för oss medborgare. Då krävs det att nya direktiv utfärdas för Kulturrådet. Annars kanske morden på Sveriges jazzklubbar kommer att fortsätta.

Bengt Säve-Söderbergh

ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz 1992–2014 och grundare av jazzklubben Faschings Vänförening 1989