Lärarbrist råder. Svårigheten att rekrytera lärare drabbar inte minst skolor i socialt utsatta områden, det vill säga just de skolor som behöver de bästa lärarna. I en rapport som skoldebattören Isak Skogstad tagit fram för Svenskt Näringsliv belyses denna problematiska snedfördelning av lärarresurserna.
Internationellt sticker Sverige ut. I rapporten “Hur får man de bästa lärarna till de tuffaste skolorna?” framgår att vi tillhör den internationella bottenligan när det gäller en väsentlig del av skolans kompensatoriska uppdrag. Bara ett fåtal länder rankas sämre utifrån OECD-siffror på området “Lärarbrist i skolor med socioekonomiskt svagt elevunderlag”.
Med tanke på skolans grundläggande uppgift – att ge likvärdiga förutsättningar från start – är dagens situation ett stort politiskt misslyckande. På grundskolor med socioekonomiskt svagare elevgrupper tenderar andelen legitimerade lärare att vara lägre. Dessutom är den samlade lärarkunskapen sämre på skolor där fler elever är i behov av stöd.
Skolor i socialt utsatta områden har en uppförsbacke när det kommer till rekrytering. Hur ser vägen framåt ut? Bland annat talar Skogstad om ett nytt sätt att se på lärarlegitimationens roll. I dag är en utbildad lärare alltid högst prioriterad vid anställning, en person med bättre akademiska meriter i ämnet kommer inte på fråga. Denna princip skapar problem när det kommer till en större utmaning – att locka personer med hög kompetens och akademisk profil till skolvärlden. Därför måste det bli enklare för personer med akademiska ämneskunskaper att även skaffa sig en kompletterande lärarutbildning.
Inte minst är Skogstads slutsats om arbetsmiljön viktig. “Skollagen bör omedelbart ses över för att stärka lärarnas mandat att upprätthålla studieron i klassrummen. Möjligheten för skolor att stänga av elever temporärt utvidgas markant”, skriver Skogstad. Attitydproblem gentemot lärare är ett utbrett problem i dag, och påverkar läraryrkets attraktivitet både i allmänhet och särskilt i socialt utsatt områden. Tydligare fokus på ordning och reda i skolan skulle inte bara stärka yrkets attraktivitet, utan även förbättra möjligheterna till kunskapsförmedling i stort.
I rapporten tas även tänkbara, statliga specialsatsningar upp. Men som Skogstad själv konstaterar kan ekonomiska incitament, som riktade lönelyft, bara utgöra en delpusselbit. Nytänk när det gäller mer strukturella frågor – som lärarnas status och arbetsmiljön i skolan – bör vara politikernas hemläxa. (Liberala nyhetsbyrån)
Max Eskilsson