Ledare Det är en självklarhet att människor ska få röra sig fritt i våra städer. Men i praktiken gäller det inte alla.

Lutande bänkar som inte går att sova på. Galler under broar där människor har sökt skydd. Det blir allt vanligare med exkluderande formgivning och arkitektur som ska hålla tiggare och uteliggare borta.

Städer som Norrköping och Eskilstuna har satsat stora pengar på att bygga om torg med det uttalade syftet att få bort missbrukare. Träd och buskar har tagits bort för att inte skapa miljöer dit folk söker sig för att finna skydd.

I Finspång satte kommunen upp stora högtalare som spelade klassisk musik på platser där missbrukare brukade samlas. I Stockholm har staden monterat upp ett staket under trappan till stadsarkivet för att boende i närheten var trötta på att hemlösa söker skydd där om nätterna.

Sverige som stoltserar med idén om allemansrätten, att människor ska få röra sig fritt i naturen, håller på att begränsa rätten att röra sig fritt i det offentliga rummet. Trenden återfinns över hela landet. De mest utsatta ska inte få synas bland oss andra.

På Linköpings järnvägsstation dök det i höstas upp en skylt som sade att bänkarna enbart är till för resenärer med giltig biljett. Skylten var riktad mot tiggare, ofta EU-migranter, som ibland suttit på bänkarna inne i stationshuset. Statliga Jernhusen som äger stationshuset fick efter protester ta ner skylten eftersom den inte hade något juridiskt stöd. Det är inte tillåtet att selektivt avvisa vissa personer om de inte bryter mot några lagar eller regler.

Samhällets gemensamma utrymme kan inte undandras från delar av befolkningen, oavsett om invånarna saknar hem eller inte. Den fria rörligheten gäller även den som inte har några pengar eller som råkar vara missbrukare.

Det är ingen medborgerlig rättighet att slippa se fattigdom. Det är heller inte samhällets uppgift att täcka över social misär med exkluderande arkitektur. Stat och kommun bör i stället göra något åt de sociala problemen.

Även om syftet med designen är att exkludera hemlösa och EU-migranter drabbar tankesättet oss alla.

En lutande bänk är inte bara svår att ligga på för någon som söker en natts vila. Den är också oanvändbar för en äldre person som har värk i benen. I förlängningen handlar det om vilka andra människor vi ska bygga bort från våra offentliga platser. Handikappade? Äldre?

Det sociala problem som är orsaken till att somliga inte har någonstans att ta vägen är något som kommun och stat bör lägga pengar på. Inte på hur man bygger bort problemet så att andra slipper beskåda det.

Tove Mellgren/LNB