Ledare Den sämsta valrörelse jag sett, inledde Emanuel Örtengren seminariet. Han syftade på att de pågående kampanjerna inför Europaparlamentsvalet alla på ett eller annat sätt fokuserar antingen på kamp mot högerpopulism eller på maktförflyttning från nationella parlament till EU-institutioner.

Båda dessa saker kan förstås vara viktiga i sig. Men de ligger långt ifrån den politiska vardag i Europaparlamentet som både är sakpolitiskt fokuserad och innebär förhandlingar och kompromisser även med ytterkanterna. Det framstår inte heller som de frågor som kommer att vara viktiga för väljarna den kommande mandatperioden.

Just därför är den rapport Örtengren lanserade (15/5), “På slak lina”, ett välkommet inspel. Där går han grundligt och initierat igenom vad de borgerliga Europaparlamentarikerna uträttat under mandatperioden. Till skillnad från många medier fastnar han inte i att granska det som är mätbart men i många fall irrelevant – som närvaro och inlägg i plenum – utan gör en kvalitativ analys av vad som uträttats, utifrån vad det förra valmanifestet lovade.

Därmed fångar han också aspekter som andra missat. I en granskning genomförd av Europaportalen utsågs Gunnar Hökmark (M) till Sveriges tredje lataste Europaparlamentariker. Den som tittar närmare kan dock konstatera att han varit mycket inflytelserik i att påverka EU:s bank- och krislagstiftning, frågor som både är tunga och viktiga. När andra svenska parlamentariker får tycka till pekar de på Hökmark som mest inflytelserik.

Liberalernas Cecilia Wikström utsågs till “piggast” av Europaportalen, men frågan är om ens det räcker för att beskriva hennes inflytande. Wikström har bland annat varit ansvarig för den stora asylreformen som förhandlats fram under flyktingkrisen. I internationella tidskriften Politico har hon flera gånger pekats ut som en av hela parlamentets viktigaste ledamöter.

Ett annat exempel är Jakop Dalunde (MP), som var den femte lataste parlamentarikern enligt Europaportalen. Han ingår inte i Örtengrens granskning, eftersom den – tyvärr – bara fokuserar på borgerliga ledamöter. Men Dalunde har framgångsrikt drivit igenom saker som koldioxidbudgetar i EU:s energiunion, och ett “tågpaket” som ska underlätta tågresande mellan EU-länder. Särskilt den första punkten är både tung, viktig och konfliktfylld på europeisk nivå. Det ger dock inte utslag för den som bara tittar på formella inspel och mätbara bedrifter.

Det är möjligt att många sakpolitiska frågor och parlamentets arbetssätt är för komplexa för att återges i detalj i en valrörelse. Men vid sidan av diskussionen kring Liberalernas förslag om en europeisk koldioxidskatt har det mesta handlat om högerpopulism och om huruvida EU ska vara “lagom” eller inte.

Än finns det dock tid att diskutera EU:s väg i klimatfrågan, det kontroversiella copyright-direktivet, och idén om ett europeiskt FBI. Gör det bästa av valspurten, och diskutera de frågorna. (Liberala nyhetsbyrån)