Ledare Vad är det för parlament Europa valt? När dimmorna nu sakta skingras efter söndagens val framträder siffror som – i likhet med de flesta valresultat – kan läsas på många olika sätt. Vissa pekar på att högerpopulistiska partier går framåt. Det handlar inte bara om Sverigedemokraterna, utan även om italienska Lega, ungerska Fidesz och polska Lag och rättvisa. I Frankrike blev Marine Le Pens Nationell samling största parti och i Storbritannien blev tidigare UKIP-ledaren Nigel Farages Brexit Party störst med god marginal.

Men samtidigt har flera liknande partier tappat kraftigt – bland annat UKIP och Dansk Folkeparti. Italienska premiärministerns Matteo Salvinis allians hade hoppats på att bli andra eller tredje största grupp i Europaparlamentet, men blev när det kom till kritan till och med omkörda av den gröna gruppen, och blir därmed bara femte största konstellation. Betänker man dessutom att Brexit Party troligen inte kommer att bry sig särskilt mycket om parlamentets vardagliga frågor och debatter, utan mest lär ägna sig åt Brexit-kampanjande och förberedelser inför nästa brittiska val, är de populistiska framgångarna mindre påtagliga. I parlamentet kan dessa partier säkert förenas i frågor som rör gränskontroller, synen på islam eller på EU:s maktanspråk. Men den populistiska högern är å andra sidan splittrade på många andra vis – exempelvis i frågor som hur flyktingkvoter ska fördelas, och i relationen till Ryssland.

Då är det en större förändring att den stora socialistiska gruppen S&D och den konservativa gruppen EPP inte längre kan formera en majoritet utan bistånd från andra. Tidigare har dessa grupper, där det återfinns många i sina hemländer statsbärande partier, ofta haft en samsyn, både i den övergripande synen på unionens utveckling, och i sociala eller sysselsättningsfrågor, och kunnat driva igenom politik även när motståndet från det övriga parlamentet varit kompakt.

När S&D och EPP nu backar, främst till förmån för den liberala gruppen ALDE och den gröna gruppen, förändras maktbalansen i parlamentet. De mindre grupperna kommer i många fall att få större inflytande, möjlighet att blockera frågor eller att driva hårdare linjer inom prioriterade områden. Om vårens infekterade strid kring copyright-direktivet ägt rum i det nya parlamentet, och grupperna hållit samma linjer, hade det inte fått grönt ljus. Liberaler och gröna kan nog också enas för att driva på hårdare i exempelvis klimatpolitiken.

Man kan se det som att de klassiska och ofta statsbärande partierna i de stora grupperna går bakåt, medan moderna uppstickare, både i form av gröna partier och högerpopulister, går framåt. Det går dock lika bra att peka på att den socialdemokratiska gruppen är den som tappar mest, och att vänstergruppen GUE/NGL därtill förlorar mer än vart femte mandat. Den gröna vågen är å ena sidan stark på många håll, men å andra sidan obefintlig i Syd- och Östeuropa. Liberaler är stolta över att ALDE vuxit, men talar tystare om att nästan hela ökningen beror på den franska presidenten Emmanuel Macrons parti gjort inträde i gruppen.

Valresultat kan som vanligt tolkas som det passar, och särskilt när de rör en stor och mångfacetterad kontinent. (Liberala nyhetsbyrån)

eu