Ledare Riksdagspolitiker som håller högtidliga tal och kommunpolitiker som får leva med konsekvenserna. Så skulle man kunna sammanfatta hanteringen av de två politiska frågor som mer än andra definierat svensk politik de senaste åren: flyktingkrisen och poliskrisen.

“Vem hör nödropet från Filipstad?”, frågade sig Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg häromdagen (14/4). I artikeln beskrivs hur den ekonomiska situationen för Värmlandskommunen blivit allt mer ohållbar.

Filipstad, med knappt 11 000 invånare, finns med på listan över de kommuner som tagit emot flest asylsökande. Även efter åtstramningarna av invandringspolitiken har både anhöriginvandrare och nyanlända som lämnat bostadsbristens Stockholm fortsatt att söka sig till kommunen. En knapp fjärdedel av kommuninvånarna är idag födda utomlands, och cirka 80 procent i denna grupp står utanför arbetsmarknaden. Bland Sveriges kommuner är det bara Malmö som har högre kostnad per invånare för försörjningsstöd.

De senaste åren har Sveriges Kommuner och Landsting regelbundet varnat för den kostnadschock som väntar kommunerna när nyanlända behöver kommunal service eller försörjningsstöd. Filipstad är ett exempel på detta.

Konsekvenserna av den förda invandringspolitiken borde inte komma som en överraskning för någon. Redan i februari 2015 (DN Debatt 3/2-2015) varnade fyra liberala kommunalråd för det tryck invandringen sätter på kommunerna, och att svensk invandringspolitik därför borde baseras på kommunernas förmåga att klara sina åtaganden.

Detta understryker att invandringspolitik inte kan reduceras till principer. I praktiken innebär stor asyl- och anhöriginvandring av unga i skolåldern och personer som under överskådlig framtid kommer att stå långt från arbetsmarknaden en kostnadspost som måste vägas mot andra kostnader i kommunernas budget. Det är en realitet som riksdagen måste börja förhålla sig till.

Att Socialdemokraterna i och med januariöverenskommelsen gått med på att lätta på kraven för anhöriginvandring kommer knappast att göra situationen i kommunerna enklare. Det kan inte beskrivas på något annat sätt än som ansvarsflykt.

Samma mönster syns i fråga om polisens minskade närvaro på många platser i landet. Trots att upprätthållandet av lag och ordning är en statlig kärnuppgift tvingas kommuner lägga allt större summor på bevakningstjänster. Enligt Dagens Samhälle uppgick kostnaderna häromåret till 1,6 miljarder, vilket är en betydande ökning jämfört med några år tidigare och något som direkt påverkar andra kommunala verksamheter. Det har fått kommunpolitiker att kräva statlig ersättning, något som inrikesminister Mikael Damberg (S) emellertid viftar undan: “Man kan inte tro att polisen ska lösa alla uppgifter”, säger han till Aftonbladet (13/4).

Det kommunala självstyret brukar lyftas fram som en viktig princip. En bättre beskrivning av relationen mellan stat och kommun tycks vara att vi har en modell som bygger på att kommunpolitiker får ta konsekvenserna och notan när staten sviker eller riksdagspolitikerna fattar illa genomtänkta beslut. (Liberala nyhetsbyrån)