Ledare Författaren Vilhelm Moberg kände den svenska själen utan och innan. Han beskrev Socialdemokraterna som ett parti med två bärande idéer: ta makten och behålla den. Maktfullkomligheten är partiets rödaste tråd genom historien.

Som när Olof Palme, då utbildningsminister, drev igenom UKAS-reformen vilket triggade kårhusockupationen 1968. Fristående kurser skulle bytas mot fast studiegång. Utbildningens egenvärde underordnades arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Varken väljare, studenter eller andra partier stödde synen men S hade egen majoritet och stod på sig.

Som de förslag om begränsad transparens och prövning av nya lagar som statsråd Carl Lidbom ångade fram med under mitten av 70-talet. Som när den socialdemokratiska ministern Marita Ulvskog vid valförlusten 1976 beskrev de borgerligas valvinst som en statskupp. Som löntagarfonderna, den stora socialistiska smockan från storebror S några år senare.

Under alla dessa år av reformism behövde S egentligen inte bry sig om någon protesterade. De kunde själva välja om de ville tillstå kritiken eller prata om vädret. Väldigt få socialdemokrater var öppna förespråkare av mer blocköverskridande samarbete och samling kring mitten.

Men i dag röstar allt färre på S. För stabilitetens och demokratins skull är det därför bra att vara för samarbete och kompromisser. Det är socialdemokratiska för att behålla makten.

I våras var den parlamentariska överenskommelsen om energipolitiken i blåsväder. Moderaterna hotade att lämna om inte kärnkraften fick vara med i leken. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) gick då ut och ifrågasatte Moderaternas regeringsduglighet. Vad ministern egentligen säger är: Bara de som styr landet förstår hur kärnkraften ska hanteras.

Tidigare i somras intervjuades finansminister Magdalena Andersson (DN, 5/7). På frågan om den politiska förtreten i januariöverenskommelsen, svarade hon: ”nu fick inte Socialdemokraterna egen majoritet. Vi var tvungna att hantera det politiska landskap som vi har efter det här valresultatet.” Vad ministern egentligen säger är: Ett svenskt valresultat är upp till S att hantera.

Förut hade S egen majoritet. I dag har partiet tillräcklig hybris för att simulera det. Oavsett årtionde är Mobergs ord den enda riktiga partidevisen.