Ledare Kommunerna står inför en kostnadskris. Larmrapporterna om hur många miljarder som saknas i välfärden de kommande åren har den senaste tiden avlöst varandra. En förändrad demografi med fler äldre, ett illa fungerande vårdsystem, stort flyktingmottagande och ökade klyftor mellan stad och land är huvudförklaringarna.

Det är främst i ljuset av de två sista faktorerna som utredningen “Lite mer lika”, om kostnadsutjämningen mellan kommunerna, ska ses. Den lämnades över till regeringen i höstas, och betänkandet har nu varit ute på remiss.

Där föreslås en ny modell för hur kommunernas kostnader ska jämnas ut, och flera förändringar är rimliga. Där storstadskommuner som Göteborg och Malmö tidigare varit stora bidragsmottagare hamnar fokus nu istället främst på glesbygdskommuner med svag skattekraft – Dorotea och Vilhelmina i Västerbotten är två exempel – och på de som tagit emot stora mängder flyktingar.

Men om förslaget innehåller en del goda förbättringar måste det ändå ses som en missad chans. Kostnadsutjämningen är bara en del av det kommunala utjämningssystemet, och i det finns betydande systemfel som borde åtgärdas. Som Svenskt Näringsliv skriver i sitt remissvar handlar det bland annat om de mycket svaga – och ibland till och med negativa – incitamenten att få folk i arbete. När en kommun framgångsrikt slussar folk från försörjningsstöd till jobb ökar skattekraften, vilket leder till sänkt utjämningsbidrag i nästan samma storleksordning.

Vill man ha höjda intäkter återstår istället att höja skatten. Som tankesmedjan Timbro visat i rapporten “Kommunalråd utan ansvar” tillfaller hela vinsten av en skattehöjning kommunen, samtidigt som man genom utjämningssystemet kompenseras för de negativa effekter som höjningen ger för jobb och företagande. Det innebär att kommunalskatterna pressas uppåt, vilket får effekter på tillväxten. Framför allt innebär det att kommuner inte har något att vinna på att vara skickliga på integration, eller på att skapa goda villkor för företag. Risken finns, som Timbro-rapporten konstaterar, att man bygger ett äventyrsbad istället.

Även bortom detta finns problem. Själva grunden för det kommunala utjämningssystemet är lite märklig. Visst kan det finnas exempel där rika kommuner borde bidra till de med sämre förutsättningar. Men det är inte bara dyrt att vara en krympande kommun, utan i många fall även en växande. Nya vårdcentraler, förskolor och vägar ska byggas, samtidigt som utjämningssystemet tar en viktig del av intäkterna från dessa kommuner.

Mer rimligt än en “Robin Hood-skatt” är då, som organisationen Sveriges Kommuner och Landsting föreslår i sitt remissvar, att staten tar ett större ansvar för att ge stöd till kommuner i glesbygd, med stor flyktingmottagning eller med demografiska problem.

Förslagen om en förändrad kostnadsutjämning är på det stora hela rimliga. Men de kommer inte att förhindra en kostnadskris som kommer att slå hårt mot många kommuner. Så länge regeringen petar i detaljer, istället för att ta stora grepp i frågor som rör exempelvis sjukvård och utjämningssystem, finns problemen kvar att hantera.