”Smarta och högutbildade lämnar ofta landsbygden” basunerades häromveckan ut i nationella och lokala medier på ett sätt som gjorde vissa nöjda och andra missnöjda. ”Äntligen upprättelse” hördes kanske från ”stockholmare är smartare än lantisar”-hemmet hos familjen Kinberg Batra. Anna har fått lida för sitt uttalande under så många år, ända tills nu.
På andra håll var det mer mullrande tongångar som hördes. Kommundirektören Göran Lundström kontrade med att ”i Boxholm behöver vi inga raketforskare”, ett uttryck som genast blev bevingat i P4 Östergötland. Samtidigt berättade han om sina upplevelser att ”smarta” personer med högt IQ snarare krånglade till saker i stället för att hitta enkla lösningar. Han ifrågasatte också hur pass smart det verkligen är att bosätta sig i trånga och stressiga storstäder. Episkt.
Vad låg då egentligen bakom denna glädje och ilska i vårt avlånga land? Jo, grunden är en rapport som i januari publicerades av forskare vid Linköpings universitet. En studie som visar att ”smarta och högutbildade män” rör sig från landsbygd och mindre orter till de större orterna.
En kritik mot slutsatserna som snabbt hördes var att skillnaden i utbildningsnivå är ganska självklar, eftersom det krävs att människor flyttar till större städer för att kunna tillgodogöra sig högre utbildning. Det låter som en logisk sak att påpeka. Problemet med denna kritik är bara att studien klargör att de som väljer att bege sig till större städer har en högre utbildningsnivå redan vid det tillfälle då flytten sker.
Det är i sig begripligt, eftersom utbudet av arbeten som kräver en högre utbildning finns i högre koncentration i större städer. Dessa områden erbjuder också i större grad en högre lönenivå och karriärmöjligheter.
En annan kritik handlar om att det enbart är män som ingår i studien, men att det har generaliserats till att gälla hela befolkningen. Utifrån urvalet, som är mönstrande personer, är det omöjligt att få ett rättvisande underlag för både män och kvinnor. Forskarna är därför tydliga med att det är just den manliga delen av befolkningen som har undersökts. Detta gör att kritiken i stället ska riktas mot den övertolkande rapporteringen av resultaten, inte resultaten i sig.
Låt oss nu för en stund anta att det som basunerades ut skulle vara sant för hela populationen och att definitionen av ”smart” verkligen kan baseras på ett IQ-test under tonåren. Med det som bakgrund är det faktiskt korrekt att utifrån studien säga att smarta och mer välutbildade personer lämnar landsbygden för storstaden. Det är inget kontroversiellt.
Den riktigt intressanta frågan är ändå vad som är ännu smartare. Jo, det är nämligen att återvända till landsbygden. Efter ett antal väl investerade år av högre studier och en påbörjad karriär med en ofta mer hektisk och stressig tillvaro är det definitivt ett bra beslut att göra ett aktivt val att förbättra sitt liv.
Att söka sig (tillbaka) till landsbygdens lägre tempo och högre livskvalitet, i kombination med ett givande och balanserat yrkesliv som görs möjligt genom fungerande digitala och fysiska kommunikationer, det är ännu smartare.