Det finns många områden inom svensk offentlig sektor som behöver investeras i idag. Det starkast lysande exemplet är försvaret, där de tio miljarder som regeringspartierna och Alliansen minus FP kom överens om härom månaden inte räcker till på långa vägar när hotbilden i vår omvärld stärks. Att vi behöver satsa på försvaret håller de flesta med om, och i DN 12 maj krävde professor Lars Calmfors att försvarsanslaget skulle fördubblas. Gott så långt.
Andra områden som finansieras offentligt och behöver ordentliga satsningar är järnvägen, högre utbildning, skolan och vården i form av höjda lärar- och vårdpersonallöner. Det råder brett konsensus om att dessa områden är underfinansierade och i närmast akut behov av ökade anslag. Men där Lars Calmfors med flera landar fel är i frågan om hur dessa satsningar ska finansieras. Nästan uteslutande anser såväl experter som politiker och vardagstyckare att detta ska finansieras genom höjda skatter.
Detta anser vi är helt fel väg att gå, dels för att skatten bör vara så låg som möjligt till förmån för ekonomisk frihet för medborgarna, men dels också för att det inte är försvarbart att ytterligare höja skatten när vi har en så ofantlig offentlig sektor som sysslar med alla möjliga saker som bättre skulle skötas av civilsamhället och på privata marknader, utom räckhåll för klåfingrighetens skrapande naglar.
År 2008 gav regeringen SCB i uppdrag att räkna hur många myndigheter vi har i Sverige. Anledningen var för att ingen visste. Idag omfattar detta register 450 stycken myndigheter. Exempel på myndigheter som ingår i detta register är Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens medieråd och Konstnärsnämnden.
Samtidigt kan vi konstatera att 6 procent av statsbudgeten går till det som får anses vara statens absoluta kärnverksamhet (polis, rättsväsende och försvar) medan 25 procent går till utbildning och hälso- och sjukvård – områden som ofta används som slagträ av skattehöjare som gärna frågar varför man vill vaska välfärden om man tycker att sänkt skatt är rimligt.
Ser man sig omkring är det lätt att inse att det finns otroligt många utgiftsposter i den offentliga sektorn som helt skulle kunna avskaffas eller åtminstone kraftigt sänkas. Därför efterfrågar vi nu ett skifte från dagens beskattningsdebatt till en besparingsdebatt. Detta skulle inte bara frigöra pengar som i stället kan läggas på viktigare saker som försvaret och järnvägen, utan skulle också öka människors frihet genom minskat politiskt inkräktande i samhällets alla sfärer. Något alla skulle tjäna på.