Jag ska be att få tacka Helena Jonsson och Peter Borring för deras klargörande replik.
Även om vi kanske tycker olika så är en tvåvägskommunikation alltid att föredra. De säger emellertid att de har ”informationsutbyte” och det gäller ”alla partier”. Jag ber Jonsson eller Borring nämna ett enda sådant tillfälle då någon av dem eller någon annan representant för LRF kontaktat mig som landsbygdspolitiskt talesman eller haft överläggningar med oss sedan valet i september. Jag om någon borde veta det, men ni kanske vet bättre än jag?
Det är vidare lite tålamodsprövande att återigen, utan en närmare precisering, få sig argumentet till livs om ”alla människors lika värde”. Helena Jonsson har fortfarande inte tagit fram en enda punkt i vår politik som stödjer hennes argumentation. Fast egentligen är det ren brist på argumentation, snarare använder hon stora ord utan innehåll vilket förklarar hennes ovilja att förklara vad hon egentligen menar.
Vi anar förstås att detta har att göra med att vi förordar en migrationspolitik som ligger närmare till exempel Norge och Danmark i ambition och innehåll. Vidare framgår det av Jonssons och Borrings replik att de har fler synpunkter på vår politik. Vi är inte tillräckligt EU-vänliga, inte tillräckligt klimatalarmistiska, vi har åsikter kring djurskyddet och vi gillar kärnkraft för mycket.
Detta hade ju kunnat vara väldigt intressanta ämnen att diskutera inom ramen för LRF:s debatter, där hade vi kunnat lyfta våra ståndpunkter och våra meningsmotståndare hade fått möjlighet att bemöta oss, vilket emellertid inte verkar bli fallet. Men det är ju lite märkligt, om det redan är stipulerat vad man måste tycka på så många områden, varför då över huvud taget ha några debatter? Då räcker det ju med ett antal dekret från LRF:s ledning vad medlemmarna ska tycka. Man kan ju undra vad LRF:s medlemmar anser om detta?
LRF har kanske historiskt sett gjort ett bra jobb för att hävda lantbrukets intressen, men nu är man i mitt tycke på en väldigt farlig väg. Kanske LRF måste börja anpassa sig till en ny politisk verklighet? För Sjuklövern har inte gjort något särskilt bra jobb med att hävda landsbygdens intressen, vilket tar sig uttryck i nedlagda jordbruk och raserade livsverk. Sveriges bönder kan nu i mars rösta på Alliansen som långsamt driver dem i konkurs och ett Rödgrönt alternativt som i stället gör det snabbt. Det tredje alternativet är Sverigedemokraterna som står upp för landsbygden, på riktigt.