Svar på "Dags för oppositionen i Motala att ta ansvar", 7/4.
Kjell Fransson (L) anklagar partierna i Solidariskt Motala för bristande spariver.
Facit ser vi tyvärr under den pågående pandemins inträngande på äldre- och stödboenden. Statsepidemiolog Anders Tegnell säger att han vid sina kontakter med grannländerna, som inte har samma problem, att det är inte en fråga om skyddsutrustning. Anledningen är enligt hans och grannländernas bedömning att personalen inte stannar hemma vid sjukdomssymptom.
En mycket rak och tydlig fråga till Kjell Fransson: Om man sparat in på personal så att behovet inte ens täcker en normalsituation utan att personalen blir utbränd och politikernas spariver resulterar i personalbrist och rekryteringssvårigheter – vad blir resultatet när boendena drabbas av smittsamma sjukdomsutbrott?
De boende är vårdkrävande och de som skall ge den omvårdnaden är den hårt nedbantade personalen. Undersköterskorna är mycket väl medvetna om vad som händer när någon eller några stannar hemma. Arbetsbördan på personalen i tjänst blir orimlig, varför de går till jobbet även om de borde stannat hemma. Vems är ansvaret när en undersköterska drar in smitta på ett boende och de sköra människorna riskerar att bli svårt sjuka och avlida i förtid?
Jag ser arbetssituationen med underbemanning som huvudorsak till situationen, vilket pekar otvetydigt mot de politiker vars spariver framkallade denna.
Hörde att åklageriet öppnar för att väcka åtala både mot politiker och deras tjänstemän för arbetsmiljöbrott. Ser fram emot de åtal för framkallad fara som underbemanningen lett fram till. Åtalen kan bli tvåfaldiga. Arbetsmiljöbrott och framkallande av fara. Åtalen gäller inte olycksfall utan en medvetet framkallad fara. Påföljden bör spegla detta förhållande!
Gunnar Johansson