”…det lokala politiska toppskiktet domineras kraftigt av män. Motala var under den senaste perioden av rödgrönt styre ett undantag, men sedan en tid tillbaka är oordningen med obalans återställd.” Så skriver Tobias Josefsson i MVT:s ledare den 29 november, och vi är fem kvinnliga nämndsordföranden som blev överraskade när vi läste detta.
I Motala kommun finns sju nämnder samt Kommunstyrelsen och Kommunfullmäktige. Det finns åtta ordföranden till dessa nio enheter, och ytterligare två om vi lägger till Kultur- och fritidsutskottet och Personalutskottet. Fem av dessa är män, fem är kvinnor. Ordförandeuppdragen är olika stora, och räknar man samman de procentsatser som speglar respektive uppdrag innehas 298 procent av kvinnor och 300 procent av män. Är det här vi ser den kraftiga överrepresentationen av män? Uppenbarligen inte. Om vi enbart lyfter ut styrelse och nämnder då? Ja då ser vi en obalans – i form av kvinnodominans.
Tittar vi på hela Kommunfullmäktige finner vi 32 män och 25 kvinnor, alltså 56 respektive 44 procent. När statistiker talar om ”jämn könsfördelning” menar de vanligen ett spann mellan 40 och 60 procent och där hamnar alltså Motala med marginal. Inte heller detta toppskikt domineras alltså ”kraftigt av män”. Tittar vi på majoritetens sida av fullmäktigesalen är fördelningen procentuellt densamma som för hela fullmäktige. Ja, det är fler män än kvinnor, men att kalla det som Jämställdhetsmyndigheten och Statistiska Centralbyrån benämner ”jämn könsfördelning” för ”oordning med obalans” är att ta i.
MVT:s ledarspalt domineras kraftigt av osanningar. Eller vänta, inte ”domineras”. Och inte ”kraftigt”. Och inte ”osanningar”. Kanske var det bara fråga om onyanserade och oklart underbyggda påståenden.
Charlotte Widegren (M) Ordförande i Socialnämnden
Lotta Lexén (M) Ordförande i Bildningsnämnden
Caroline Unéus (M) Ordförande i Samhällsbyggnadsnämnden
Karin Olsson (KD) Ordförande i Överförmyndarnämnden
Ulla Ordell (M) Ordförande i Valnämnden