För mig och många med mig som lever med en grav synnedsättning eller blindhet är samhällets stöd i form av ledsagning en nödvändighet för att vi ska kunna delta i samhälls- och kulturlivet på samma sätt som befolkningen i stort. Idag är insatsen ledsagning styrd av regler och lagar, vilka tolkas av handläggare på kommunen, som utifrån detta bedömer om det du ansöker ledsagning för är förenligt med aktuella regler och lagar. Sedan får du ett beslut där det framgår om och för vad du har beviljats ledsagning.
Redan här börjar det gå snett. Någon annan ska alltså bedöma vad du är i behov av för hjälp, när det behovet uppstår och i realiteten vad du som individ kan och inte kan göra. I praktiken innebär det alltså att jag exempelvis blir beviljad åtta timmar i veckan för att handla mat och träna. Resten av veckan får jag klara mig själv. Det innebär att många som lever med en grav synnedsättning i stort sätt inte går utanför dörren, eftersom man inte känner sig trygg att vistas utomhus på egen hand.
Graden av sysselsättning är dessutom lägre hos personer som lever med en synnedsättning jämfört med befolkningen i stort. Enligt en färsk undersökning, gjord av SIFO på uppdrag av Synskadades riksförbund, har endast 47 procent av de 1 000 svarande ett förvärvsarbete, jämfört med 82 procent hos befolkningen i stort.
Enligt samma undersökning uppger nästan hälften av de i arbetsför ålder att man motionerar eller ägnar sig åt fysisk aktivitet mindre än en timme i veckan, vilket alltså är långt under Folkhälsomyndighetens rekommendationer på minst 150 minuter måttlig fysisk aktivitet i veckan. 49 procent av de svarande anger att man har värk i nacke, skuldror och axlar, 46 procent har smärtor i rygg eller höft, lika stor del har sömnbesvär och 35 procent har besvär av oro, ängslan eller ångest.
Varför spelar ledsagaren då en så stor roll? Kort sagt är det så att för att vi ska kunna delta i kulturevenemang såsom teater, bio eller en hockeymatch behöver vi ha med oss någon som ser, som kan vara våra ögon och en trygghet bland allt folk och i nya miljöer. Samma sak när vi ska till exempelvis tandläkaren, frisören, naprapaten eller bara vill handla kläder.
Det kan vara svårt att sätta sig in i och förstå som utomstående, men tänk dig själv att du kliver av bussen, du har ingen aning om hur det ser ut runtomkring dig eller hur du ska gå för att komma till den där tandläkaren, som kanske bara ligger hundra meter bort. Du trevar dig långsamt framåt och möter i bästa fall någon du kan fråga eller be om hjälp. Väl framme vid entrén vet du inte vilket plan tandläkaren ligger på eller hur det ser ut inne i byggnaden. Sedan ska du ju dessutom hem också. Då krävs det lika mycket tid och energi igen och när du kommer hem är du så trött att du inte orkar göra något mer den dagen.
Visst hade det vid ett sådant tillfälle känts både enklare och tryggare att ha med dig någon som ser, någon som direkt vet var du ska och som kan bidra med trygghet. Jag tror inte att någon hade svarat nej på den frågan. Därför uppmanar jag region Östergötland och dess kommuner att ta frågan om ledsagning på fullaste allvar, för vi är också individer och vi vill delta i samhällslivet precis som alla andra.
Johan Pettersson
Ombudsman Synskadades riksförbund Östergötland