Förra året hade 85 procent av landets kommuner brist på hyresrätter, Motala är långtifrån ett undantag.
Ungdomarna, om man nu kan kalla det upp till 25- till 30-årsåldern, får svårt att hitta en bostad för att flytta hemifrån.
Arbetslösa, eller den som vill byta jobb, tvingas ofta att avstå från det jobb som erbjuds eftersom det saknas bostad på orten.
Många äldre, som tycker att det är dags att lämna villan för något bekvämare, har svårt att göra det. Det slår till en tvärbroms i de omtalade flyttkedjorna. Det här är bara några exempel på varför människor behöver eller vill flytta. Skälen kan vara många. Det handlar i grunden om att alla har rätt till ett hem och en frihet att kunna styra sina liv.
Både den tidigare och den nuvarande regeringen har påtalat behovet av att det byggs mer, och har då främst pekat på behovet av hyresrätter. Alliansregeringen lät finansdepartementet utreda om det fanns någon skattemässig obalans mellan de olika upplåtelseformerna. Utredningen visade att hyresrätten var missgynnad och att hyresgäster betalar motsvarade 2000-3000 mer i månaden än den som äger sitt boende. Dessvärre lät man sig nöja med detta konstaterande, utan att åtgärda problemet. Den nya regeringen har lovat 250 000 nya bostäder, men i budgeten avsatte man inte en krona för att stimulera byggandet av hyresrätter. Hur går detta ihop?
Man har helt enkelt lyft ut bostadsbyggandet ur politiken och synen på bostaden som en social grundförutsättning i en välfärdsstat. Ett väl fungerande samhälle förutsätter att människor kan flytta på sig och att alla har möjlighet att skaffa sig ett eget hem. För att nå dit krävs det kraftfulla politiska beslut på såväl statlig som kommunal nivå. Dessa beslut lyser dessvärre med sin frånvaro.