Att utarbeta nya detaljplaner Detaljplanerna för Lalandias räkning godkändes inte av domstolarna och måste nu göras om. En del har applåderat domstolarnas beslut andra har öppet visat sitt missnöje, inte minst på sociala medier.
I diskussionerna framgår det emellertid att många inte tycks förstå är att även de beslut som fattas av lokala politiker måste vara förenliga med svensk lagstiftning. Det spelar ingen roll om det är total enighet bland politikerna. Man kan ändå inte ignorera de lagar som fattats av riksdagen.
Sverige är en demokrati där våra lagar och förordningar är antagna av en folkvald riksdag. Dessa måste följas!
När det gäller att upprätta detaljplaner behöver man bland annat ta hänsyn till Miljöbalken med förordningar. Ett exempel på en förordning inom miljöbalken är artskyddförordningen som kom till 2007 för att stärka skyddet för utrotningshotade arter och för att bevara den biologiska mångfalden.
Mot bakgrund om larmen om massutrotning av djur och växter finns det alltså en anledning till artskyddet. Man kan ju göra sig lustig över att fladdermössen stoppat detaljplanerna avsedda för Lalandias anläggningar. Fladdermössen utgör icke desto mindre en viktig del av den biologiska mångfalden. De gör stor nytta genom att äta skadegörande insekter. En reducering av fladdermöss innebär således att skadeinsekterna kommer att öka.
I de fall det skulle finnas anledning att tro att en detaljplan strider mot en eller flera lagar eller förordningar finns det möjlighet för civilbefolkningen att påtala detta i en granskningsprocess. Här kan kommunen välja att lyssna eller att ignorera synpunkterna. Väljer kommunen det senare har sakägare rätt att få saken prövad i en domstol. En överklagan är med andra ord en demokratisk rättighet att få ett ärende prövat i domstol och något vi bör värna och slå vakt om.
Rimligtvis borde det ju finnas en önskan att alla detaljplaner är så väl gjorda att överklaganden är onödiga. Det skulle i så fall spara både tid och pengar för såväl kommunen som för rättsväsendet. Det blir därför knepigt när man läser kommentarer (även från politikerhåll) att ”detaljplanerna hade ju inte stoppats om ingen överklagat”. Man skulle kunna tolka påståendet som att det är okey att strunta i vad lagen säger och istället hålla tummarna för att ingen ska komma att överklaga.
Andra kommentarer kan vara att ”sakägarna ska själva betala för överklagandet”. Den självklara följdfrågan är vem det är som ska betala om sakägaren har rätt och kommunen fel! Det finns bara en väg att gå för att minska antalet överklaganden och det är att kommuner blir betydligt bättre på att tolka vad lagen ger utrymme för och att lyssna på invånarna.
Rent krasst kan hafsiga planprocesser i längden få motsatt effekt och istället bidra till att arbetet drar ut på tiden. Civilsamhället har ju fått upp ögonen för att kommunens planarbete inte alltid är förenligt med lagen. En del sakägare som överklagat har fått stå ut med en mer eller mindre häxjakt, något som är oacceptabelt i en rättsstat. Det är inte sakägare som ska kritiseras utan kommunen som tar fram detaljplaner som inte håller rättsligt.
Kommunen har nu ett antal planerade och pågående planärenden framför sig och med all sannolikhet kommer flera av dessa att överklagas. Det hänger nu på kommunen att tillse att detaljplanerna är såväl underbyggda att de håller i en domstol.
Det är inte någon fin reklam för kommunen att vid upprepade tillfällen få bakläxa på detaljplanerna.