Vänd på perspektivet

Staden får ständigt tolkningsföreträde på bekostnad av landsbygden. Det finns skäl att ändra på det, skriver Pia Tingvall och Peter Borring.

Landsbygd. En tillgång vars värde borde vara självklart, resonerar skribenterna.

Landsbygd. En tillgång vars värde borde vara självklart, resonerar skribenterna.

Foto: Jeppe Gustafsson

Debatt2018-01-10 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Landsbygden behöver inte räddas. Däremot behöver landsbygden, liksom staden, få rimliga förutsättningar för att utvecklas. Vårt land behöver helas. Hela Sverige. Hela Östergötland. Det finns goda grunder för en ny #Metoo-kampanj där medborgare boende och verksamma på landsbygden som känt sig kränkta och förminskade beroende av var de bor gör sig hörda. I vårt län utgör nedläggningen av 30 busslinjer på landsbygden, total ovilja att satsa på regionala järnvägsspår, nedläggningen av en landsbygdsskola helt utan dialog med de människor som berörs, några tydliga exempel på de tondöva ageranden som skulle kunna utgöra grogrunden för en sådan kampanj.

I den verklighet vi lever i ges staden ett ständigt tolkningsföreträde. Det är just detta tolkningsföreträde som gör att de exempel på landsbygdsfrånvända beslut som nämnts ovan, verkar helt naturliga, till och med nödvändiga, för de politiker som tagit dem. De ligger helt i linje med att staden är det normala (normen) och landsbygden det udda, besvärliga, tärande, det anormala. Alla hjälps vi åt att bekräfta stadens tolkningsföreträde. Varje dag. Det tydligaste exemplet på det är hur vi pratar. Vi åker in till staden och ut på landet – vilket gör staden till centrum och landsbygden till periferi.

Vi talar om satsningar på infrastruktur som Ostlänken och samtidigt menar vi att vi ger bidrag till bredbandsutbyggnad på landsbygden (där landsbygdsborna dessutom ofta får mobilisera, projektera och gräva själva för att få fiber).

Vi säger att vi utlokaliserar statliga jobb till landsbygden, istället för att säga som det är. Dessa jobb återförs till landsbygden dit de ivrigt flyttats av staten från landsbygd till stad de senaste decennierna. Det är offentlig sektor som leder ligan i att nedmontera jobbtillfällen, infrastruktur och service på landsbygden.

I Östergötland betalar landsbygdsbon mer i skatt per person än stadsbon. Detta trots att vi saknar konserthus, gatljus, polisnärvaro, avloppsverk och funktionell kollektivtrafik. Det höjs röster om att vi ska införa differentierad skatt – utanför 50-skyltarna sänker vi skatten med 50 procent.

Men det vi behöver är ingen ny #Metoo-kampanj och inte differentierade skatter. Vi ska vara solidariska och se till hela landets behov och tillgångar. Täthet medför en viss typ av problematik – gleshet en annan. Landsbygden behöver inte räddas. Landsbygden har unika värden i sig själv som Sverige inte kan undvara om landet ska utvecklas mot den ljusa, goda och hållbara framtid som målas ut i Agenda 2030. Vi behöver bryta stadens tolkningsföreträde. VI behöver kloka och modiga ledare som vågar Hela Sverige.

Pia Tingvall

ordförande Hela Sverige ska leva Östergötland

Peter Borring

ordförande LRF Östergötland

Läs mer om