Först kom Pisamätningen som visade att Sverige fortsätter att rasa i undersökningen av elevers kunskaper, vilket fick socialdemokratiska Aftonbladets politiska redaktör Karin Pettersson att twittra ut: ”Tror Alliansen förlorade valet i dag.”
Visst kan man göra rimliga invändningar som att Pisaundersökningen framför allt mäter läget innan regeringens viktigaste skolreformer trädde i kraft eller att ingen egentligen vet hur en rödgrön regerings skolpolitik skulle skilja sig från Alliansens. Men Pisaundersökningen bidrog ändå till att förstärka bilden av en svag och initiativlös regering.
På onsdagen var det så dags för SCB:s partisympatiundersökning, som till stor del låg i linje med de mönster som framkommit i opinionsundersökningarna under hösten. Därmed bekräftade den också svagheten i statsminister Fredrik Reinfeldts strategi - att få valet 2014 att handla om regeringsfrågan snarare än om politikens inriktning.
I SCB-mätningen får de rödgröna 49,8 procent jämfört med Alliansens 39,7. Samtidigt skulle Socialdemokraterna och Miljöpartiet ensamma vara större än de fyra Allianspartierna. I det läget är det svårt att föreställa sig att ens Alliansens partisekreterare tror på argumentet att man skulle vara det ”enda trovärdiga regeringsalternativet”.
Om man från Alliansens sida vill vara optimistisk kan man peka på att Centern och Kristdemokraterna båda klarade fyraprocentspärren i SCB-undersökningen och att Moderaternas siffror ligger kvar på en hög nivå i Mälardalsregionen.
Regeringens svaghet i opinionen understryks emellertid av hur M fortsätter att tappa i viktiga väljargrupper. I SCB:s majmätning gick S om Sveriges självutnämnda arbetarparti bland personer med jobb, och sedan dess har M fortsatt att tappa i gruppen.
Bland TCO-medlemmarna, som av de flesta opinionsanalytiker ses som en nyckelgrupp om man vill vinna valet, var M i samband med valet 2010 betydligt större än S. Nu är läget det omvända - 37,7 procent av TCO-medlemmarna stödjer S, medan M får 29,5 procent.
Stefan Löfven och de rödgröna kan komma undan med att vara vaga kring vilken politik de vill föra. De har fördelen att vara det oprövade alternativet, vilket kan vara fullt tillräckligt i en situation med många rörliga väljare som känner att det är dags för något nytt.
Den fördelen har man inte när man regerat i sju år. Alliansen har gång på gång haft möjlighet att presentera en idé om varför man förtjänar en tredje mandatperiod. Hittills har svaret blivit några grillade korvar hemma hos Annie Lööf och åsikten att de rödgröna inte är ett alternativ.
Det duger inte. Det är i själva verket nästan så att man undrar om Alliansen egentligen hoppas på att förlora valet.