Inte tycks man bry sig om man sitter i Stockholm och beslutar i varje fall. Här finns endast ett nationellt storstadsperspektiv på agendan. Att se på den lokala transportproblematiken där lokala åkeriers fortlevnad riskeras på grund av höga broavgifter verkar kompromissvilliga lokalpolitiker bortse ifrån.
Broavgifter är i grunden ett feltänk och inte försvarbart för det svenska vägnätet med hänsyn till den mer glest befolkade landsorten. Broavgifterna bygger enbart på ett storstadstänkande med införande i tätbefolkade områden.
En kompromiss med broavgift utan maxtak slår hårt mot Motalaborna. Förslaget motverkar Motalas tillväxt och strävan att bli en attraktivare kommun.
Motalas tidigare civilrättsliga avtal med Trafikverket är gjort utifrån andra förutsättningar än dagens och ska således bortses ifrån. Utgångspunkten för den nya förbifarten med bro över Skepparpinan bör enbart vara att tidigare genomfart i Motalas centrum varit en provisorisk lösning. Bron över Skepparpinan har varit planerad i 70 år!
Finansieringsbehovet av infrastrukturen, där staten har huvudansvaret, bygger inte på någon akut brist på medel för samhällsekonomiskt lönsamma investeringar, utan dålig styrning av Trafikverket. Genom att i stället fokusera på att kvalitetssäkra Trafikverket kan svenska staten säkerligen skapa ekonomiska resurser som vida överstiger de som nu krävs av Motalas invånare.
Det tycks emellertid vara så att blind styr blind när det gäller den svenska infrastruktursatsningen. Genom att anlägga förbifarten i Motala och leda bort trafiken från stadens centrala delar får man positiva miljöeffekter och samhällekonomiska vinster. Väljer fler att inte använda bron blir vinsterna lägre – hur svårt kan det vara?
Att fjärrtrafiken väljer bron trots avgiften är väl ett sannolikt scenario, men man måste väga in det lokala perspektivet. De avgifter staten ska belasta Motalaborna behövs bäst för de lokala kommunala behoven, för att exempelvis sanera gammal industrimark, skapa en giftfri skol- och barnomsorgsmiljö samt utveckla äldreomsorgen, fritidsverksamheten och så vidare.
Motala kommun har själv fått bära det tunga ok som omdaningen av en tung industristad till modernt tjänstebaserat näringsliv inneburit. Staten ska inte stjälpa detta svåra arbete utan i stället ge stöd. Staten kan i stället gå in och medfinansiera kommunens behov av sanering av gammal industrimark. Motala behöver alla existerande resurser självt för att bli än starkare och attraktivare. Motalabron ska ses som ett välförtjänt tillskott till Motalas ambitioner.
Invånarna ska inte straffas för att man under 70 år stått ut med en växande genomfartstrafik i centrum. Våra kommunpolitiker bör visa sunt förnuft och handlingskraft genom att säga nej till ett kompromissförslag att införa broavgifter för sina invånare.
ledamot i Naturskyddsföreningen i Motala