Tack för ert svar. Jag är medveten om mina kraftfulla uttryck men det kanske krävs för att en debatt ska komma till stånd, i synnerhet som det råder en total enighet där besluten fattas.
De senaste åren har jag med oro följt utvecklingen med omorganisationer, besparingar och privatisering i vård, skola, omsorg och undrat vart vårt samhälle är på väg.
En sjukvård där livsviktiga operationer får vänta. De senaste exemplen: En man betalade 100 000 kronor privat för att få sin cancer bortopererad på en privatklinik. Eller den tvåbarnsmamma med elakartad cancer som ”tjatade” sig till en operation, gick före i operationskön och sa: ”Jag fick dåligt samvete, ville ta hand om mina barn, se dem växa upp”. Ett land som ställer medborgarna inför sådana omänskliga val ser jag inte som civiliserat.
Vad har då detta med kommunaliseringen av hemsjukvården att göra?
När stora förändringar som privatisering och kommunalisering sker i vården kommer ofta människor i kläm. Jag beslutade mig för att försöka synliggöra en grupp vårdtagare som inte märks eller hörs.
Ni framhåller att kommunaliseringen av hemsjukvården är väl underbyggd och har förhandlats fram i demokratisk ordning, vilket jag inte betvivlar.
Trots detta anser jag att det borde varit en valfråga ur ett demokratiskt perspektiv. Att denna stora förändring har goda intentioner, både ekonomiska, organisatoriska och sjukvårdsmässiga förutsätter jag.
Det finns en stor grupp som tjänar på detta system, och tycker det är bra. Gott så. Den grupp jag vill synliggöra, vilket jag inte riktigt lyckades med i mitt förra inlägg, är de som har ringa eller ingen hemtjänst, främst kvinnor men också män eller par.
De är många som har satt en ära i att klara sig själva under hela livet, och med relativt små resurser. Med hjälp av anhöriga kan de behålla sitt självbestämmande upp i hög ålder. Biståndshandläggare, hemtjänst via kommunen, och insyn i den privata ekonomin vill de hålla ifrån sig så länge som möjligt.
Det ekonomiska underlaget för mina siffror finns att tillgå på nätet, Vadstena kommuns avgifter för hemsjukvård. Hemsjukvård som ges av sjuksköterska, sjukgymnast eller arbetsterapeut och där inte annan hemtjänst nyttjas debiteras 100 kronor per besök med ett tak på 400 kronor per månad, som högst 4 800 kronor om året.
Detta är inte försumbart för den grupp jag försöker lyfta fram. Före den 20 januari låg denna typ av konsultationer under landstingets högkostnadsskydd på 1 100 kronor per år.
Vilken grupp i samhället tiger still när sjukvårdskostnaden plötsligt kan stiga med cirka 350 procent på ett år? Möjligen kvinnor från låglöneyrken, med låg pension, kvinnor som fortsätter att vårda anhörig och har lärt sig att acceptera, inte protestera.
Detta är inte vård på lika villkor, vilket jag anser är oetiskt. Integritetsaspekten har jag redan berört.
Att klara sig själv så länge man kan utan att ”straffas” ekonomiskt borde vara självklart. Att vara gammal och sjuk och behöva hemsjukvård betyder inte per automatik att man har hemtjänst, vilket ni vill göra gällande.
Jag vill inte bara belysa den ekonomiska aspekten utan också värderingar som jämlikhet, vård efter behov, på lika villkor oavsett kön, ålder eller handikapp. Men tyvärr visar sig ojämlikheten ofta i plånboken.
Kommunalisering som är initierad från högsta politiska nivå och i det närmaste genomförd i hela landet är nog bara att acceptera.
Att ni säger er beakta de problem som uppstår under detta första år och att försöka ändra det som inte blev bra ser jag som hoppfullt.
före detta verksam i vården