Det pågår något fantastiskt i Vadstena just nu. Jag tänker på stödinsamlingen för Bashar Abbouds bror Hassan.
Hassan är en syriansk kolhandlare som tydligen blivit kidnappad av islamistiska grupper som vill ha 400 000 kronor i lösensumma för att frige honom.
Denna lösensumma har nu inte bara Vadstenainvånarna utan hela den utvidgade vänkretsen kring Bashaar och hans flickvän börjat samla in. Man lär ha fått in 60 000 kronor till dags dato.
Det görs också stödkonserter. Inte bara i Vadstena häromdan, utan också i Stockholm och Dalarna. Musiker och sångare ställer upp gratis för den goda saken.
I detta ser jag något av människans vackraste drag: att utan tvekan stötta den utsatte, den olycksdrabbade. Man spelar och sjunger ideellt, öppnar plånboken eller konsertlokalen för en främlings skull.
Den svenska osjälviskheten visar sig här från sin vackraste sida, i tonarten Vi gillar olika.
Utan att på något sätt vilja förminska värdet i denna solidaritetsmanifestation beklagar jag ändå att medlidande blivit så tele i vår tid. Jag menar så här.
Tele betyder fjärran, på avstånd, och är grunden i många av våra samtidsord. Telegram, television, telefon, telekom – allt detta handlar om att sända information, meddelanden eller pengar över långa sträckor. Jag ser ”tele” som vårt allra viktigaste prefix, eftersom vi gör så mycket på distans.
Men har man sagt avstånd får man också säga närhet. Mot telekom ställer jag ”närkom”, det som görs och sägs på en armlängds avstånd.
Och där, helt nära, blir allting mycket svårare. Sympati, hjälpsamhet och medmänsklighet blir ack så tungt. Hundra gånger tyngre än på till exempel Hungersite, en webbsida där man hjälper fattiga genom att, just det, klicka pengar till dem. Utan att det kostar oss ett öre eller en droppe svett. Man gör det med en liten fingerrörelse.
Kan medmänsklighet bli mer strömlinjeformad, mer befriad från luftmotstånd än så?
I den nära världen ser bilden helt annorlunda ut. Vi har en granne som alltid mår dåligt. Vi tittar ner i golvet. Någon på bussen grinar illa, verkar ha ont. Det är inte vårt problem. En fotgängare ser helt desorienterad ut. Någon, någon ANNAN, kommer säkert att hjälpa honom. Själva måste vi ta hand om vår Tamagotchi, jag menar iPhone; ett inkommande SMS pockar på uppmärksamhet.
På det hela taget engagerar vi oss hellre i teleproblem. De är alltid mer intressanta, känns mer angelägna. Och lättare att bära. Tacka för det, de är ju fjärran!
Trots min beundran för den svenska osjälviskheten blir jag ändå nedslagen över paradoxen att folk självklart är beredda att skänka hundratals kronor och många timmars ideellt arbete för att hjälpa någon de aldrig träffat, medan de aldrig köpt en liten dikt för några spänn eller ens sa ett vänligt ord till Annika Almgren, och andra ledsna, kända själar på våra egna gator.
Annika, som hade ett vänligt ord till alla, begravdes helt nyligen. Femtio av Vadstenas sjutusen invånare kom till kyrkan.
Man kan väl göra både och, invänder ni. Visst KAN man. Men i praktiken väljer vi oftast per automatik fjärran framför nära. Det är finare med Radiohjälpen än grannhjälpen, utlandet än hemlandet. Det senare känns smått, pyttigt, litet provinsiellt. Alltså blickar vi mot horisonten och blundar för gruset vid våra fötter. Medlidandet riktas bortåt.
Men betänk ordspråket ”Charity begins at home”. Välgörenhet börjar hemma. Inte många vet att sentensen har en fortsättning: Men bör inte stanna där. ”Charity begins at home, but should not end there.”
I dag lever vi snarare efter en absurd modern variant: ”Charity begins abroad, and it ends there”. Välgörenhet börjar i fjärran, och stannar där.
Själv menar jag att om vi inte kan bry oss om det nära – de minsta bland oss och inte bara långt ifrån oss – är vårt medlidande mest skådebröd och fasad, ett försök att köpa avlatsbrev och bättra på vår image för att framstå som ”goda människor”.