Riksdagen har nu börjat behandla regeringens förslag att Sverige ska ansluta sig till EU:s så kallade finanspakt. Detta har föranlett häftig kritik från inte minst Vänsterpartiet som har talat om en smyganslutning till euron och ett tvång att föra en skadlig ekonomisk politik. Vad innebär egentligen finanspakten?
Bakgrunden är att Tyskland hårt drivit kravet på att skapa ett regelverk som ställer ökade krav på euroländerna att hålla ordning på sina offentliga finanser, dvs inte ha för stora budgetunderskott och statsskulder. Finanspakten utgår från de krav som ställs redan i fördragen på de länder som vill införa euron som valuta, i huvudsak att budgetunderskottet inte får vara större än tre procent av bruttonationalprodukten (BNP) och att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP.
Det står också klart och tydligt i pakten att om ett land, som inte har euron som valuta, undertecknar pakten så är paktens olika krav inte rättsligt bindande för detta land.
Om Sverige undertecknar pakten innebär det därmed enbart en politisk markering att Sverige stödjer euroländernas strävanden att förbättra ordningen i de offentliga finanserna samt att Sverige får möjlighet att delta i vissa eurotoppmöten. Det finns goda skäl för Sverige att göra en sådan markering.
Sverige ett av de länder inom hela EU som har bäst ordning i sina offentliga finanser. Sveriges statsskuld uppgår till ungefär 37 procent av BNP och statsskulden har minskat sedan finanskrisen bröt ut 2008. Att just Sverige ska uttrycka starkt politiskt stöd för euroländernas arbete för ökad statsfinansiell stabilitet förefaller därför närmast vara en självklarhet.
När (V) talar om att det skulle innebära en ”smyganslutning till euron” om Sverige skulle underteckna finanspakten, är det påståendet helt grundlöst. Vad Jonas Sjöstedts motvilja egentligen handlar om är sakinnehållet i finanspakten.
Vänsterpartiet har hela tiden motsatt sig Sveriges utveckling mot låg inflation, stram finanspolitik och tillväxtreformer. Tvåsiffrig inflation à la 70- och 80-talen innebar dock inget lyckorike, utan undergrävde konkurrenskraften och bidrog till 90-talskrisen.
Vänstern gillar inte tanken på att det är tillväxtreformer, och därigenom kraften hos människor och företag, som avgör ekonomins utveckling och inte statlig stimulanspolitik. Men det är klart, om drömmen är en helt statsstyrd ekonomi vill man förstås hålla fast vid statens roll även sedan verkligheten visat att det är helt andra faktorer som skapar välstånd.
ANDREAS NORLÉN
Riksdagsledamot (M), Östergötland