När Håkan Jakobson (FP) beskriver tillståndet i svensk skola kan vi konstatera att kartan och verkligheten skiljer sig kraftigt åt. Det är visserligen sant att utbildningsminister Jan Björklund (Fp) levererat ett antal reformer under sina år som ansvarig minister. Ofta har de tillkommit i all hast, varit dåligt underbyggda och krävt många övertidstimmar för skol- och högskoleanställda att förverkliga med tanke på den dåliga framförhållningen. Ofta har utbildningsministern också tvingats backa, göra grova justeringar och dra tillbaka förslag. Det hade han sluppit om han i stället lyssnat på remissinstanser och sökt breda politiska överenskommelser. Att leverera propositioner handlar, som vi ser det, om att ta strategiska och kloka steg mot framtiden, inte om att spruta ur sig ett stort antal reformer som inte förmår landa. Utfallet av Alliansens utbildningspolitik är inte så gott som skribenten låter påskina.
Verkligheten är den att antalet ungdomar som lämnar gymnasieskolan utan att ha fullständiga betyg är fler än någonsin och att andelen ungdomar från grundskolan som saknar behörighet till gymnasieskolan fortfarande ökar. Sverige har också kontinuerligt tappat placeringar i PISA-studien. Därtill ser vi att likvärdigheten minskar och att vilka föräldrar man har allt tydligare avgör om man lyckas i skolan.
Sedan har vi lärarlegitimationsreformen, som antogs med en kort genomförandeperiod och utan en ordentlig bedömning av vilka resurser som behövdes. I dag ser vi effekterna av regeringens förhastade och oövertänkta hantering av denna. Mängder med administrativt arbete för Skolverket och landets lärarhögskolor, sena besked, i för få eller för många ämnen, problem med introduktionsåret och en ryckighet som fått många lärare och lärarstudenter att förtvivla inför sina utsikter att få en legitimation med rimlig arbetsinsats och inom rimlig tid.
Socialdemokraterna har nyligen lagt en motion i riksdagen som pekar ut vår vilja kring skolans framtida utveckling. Här finns förslag om att stärka det pedagogiska ledarskapet, att ge alla elever likvärdiga möjligheter, att möjliggöra mindre klasser i de lägre årskurserna, att göra förskoleklassen obligatorisk och därmed grundskolan tioårig samt att utöka skolplikten till 18 års ålder. Här finns också förslag om att utveckla matematikundervisningen och göra insatser för att öka läslusten bland eleverna. Det ingår också en ansenlig resursförstärkning som ska finansiera våra förslag. Vi är angelägna om att få en så bred uppgörelse om skolans utveckling som möjligt för att skapa bättre arbetsvillkor för de nyckelpersoner som kan leda utvecklingen i en bättre riktning – lärarna.
Slutligen några ord om huvudmannaskapet. Att ovanpå alla andra förändringar som präglat svensk skola de senaste åren, lägga till ett förstatligande vore som vi ser det mycket olyckligt. Svensk skola behöver arbetsro, inte en jättelik organisationsförändring som skulle ta all kraft från utveckling och lärande. Mycket av det som förespråkarna för förstatligande önskar går att genomföra ändå bara man från statens sida ökar ambitionsnivån. Och ingenting blir bättre med statligt huvudmannaskap om ambitionerna och visionen saknas. Kommunalt huvudmannaskap skulle fungera betydligt bättre om regeringen ville satsa på skolan, inte bara utöva statlig kontroll och stå för övergripande styrdokument.
ledamot i riksdagens utbildningsutskott
ordförande i bildningsnämnden Motala