Ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna håller regeringen på att montera ned den svenska modellen på arbetsmarknaden bakvägen. Linjen, som regeringen driver när EU ser över lagstiftningen som reglerar villkoren för människor som tillfälligt arbetar i ett annat land än det de är anställda i, innebär att makt över den svenska arbetsmarknaden flyttas från Sverige till EU. Alla de som till vardags säger sig värna den svenska modellen har anledning att vara oroade.
Det finns nog få som saker som svenska politiker oavsett partifärg lovordar och omfamnar så mycket och helhjärtat som den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter sinsemellan kommer överens om villkoren som ska gälla på arbetsmarknaden. Men när EU nu beslutar om förändringar i det så kallade utstationeringsdirektivet innebär regeringens ståndpunkt att den svenska modellen urholkas, samtidigt som det blir svårare för människor i andra medlemsstater att verka och bo i Sverige. Det ger oss det sämsta av två världar.
Regelförändringarna som föreslås är krångliga och inte ens regeringen själv vet hur centrala begrepp ska förstås. Den nu gällande principen att den utstationerade har rätt till åtminstone “minimilön” ersätts med det nya diffusa begreppet “ersättning”. Men ersättning är i ett svenskt sammanhang ett svårtolkat begrepp. Så svårtolkat att regeringen lämnade svarsrutan tom när EU-kommissionen bad medlemsstaterna definiera begreppet.
För att definiera vad ersättning innebär i respektive medlemsstat föreslås att nationella regler ska publiceras på en gemensam hemsida. Det är ett krav som i princip är omöjligt att genomföra i Sverige. I Sverige finns det fler än 20 000 kollektivavtal, inklusive lokala avtal och hängavtal. Många av dem existerar parallellt, vilket avtal ska tillämpas för att definiera "ersättning"? I slutändan innebär det att reglerna i våra kollektivavtal kommer att behöva tolkas av EU-domstolen.
Sverige är tillsammans med Danmark det enda landet i EU som varken har lagstadgad minimilön eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Men med det förslag till utstationeringsdirektiv regeringen nu kräver kommer vi tvingas ge upp båda dessa saker. Det borde inte komma som någon överraskning för regeringen att reglerna som förhandlas fram i EU inte är anpassade för den svenska modellen.
Sverige och Europa behöver mer öppenhet och stärkt konkurrenskraft. Men EU:s medlemsstater är djupt splittrade i frågan och mycket pekar på att Sveriges röst kommer att fälla avgörandet. Det kan tyckas ironiskt att det är en socialdemokratisk statsminister med bakgrund som fackföreningsbas som nu monterar ned den svenska modellen.
Men om det är något som är viktigare för Socialdemokraterna än att värna den svenska modellen, så är det att stänga ute utländsk arbetskraft från den svenska arbetsmarknaden. Det finns en lång sådan tradition inom arbetarrörelsen och det förklarar också varför man gör gemensam sak med SD. Ändamålet helgar uppenbarligen medlen.