När Annsofie Pettersson och hennes man flyttade till den över 200 år gamla gården Jogestorp var husen i stort behov av renovering och gårdsplanen igenvuxen av träd.
– När vi kom hit 1981 hade gården stått obebodd länge. Veden vi fick när vi röjde alla träd från gårdsplanen räckte i ett och ett halvt år, säger Annsofie.
Sedan dess har hon byggt upp Jogestorps Trädgård.
Hur kom det sig att ni öppnade handelsträdgård här?
– Det var inte meningen från början att vi skulle starta en handelsträdgård. För mig är det ett sätt att leva, vi var redan då lite som Mandelmanns, säger hon och skrattar.
Medan hon planterar om chiliplantor i ett av växthusen berättar hon om hur hennes gammelfarmor Augusta odlat snittblommor och grönsaker för att torgföra inne i Finspång. Sommarblommorna såldes barrotade (plantor utan jord) och Augusta band fuktad mossa runt rötterna för att de skulle hålla sig fina. Plötsligt åker släktalbumet upp på planteringsbordet och där finns bilder på en stickande Augusta och hennes odlingar.
Vad är tuffast med att driva handelsträdgård?
– Att aldrig vara ledig, jag börjar vattna i februari och släpper inte vattenslangen förrän i september. Mina föräldrar sålde sin trädgårdshandel och började med köttdjur i stället. Det var helt enkelt för mycket jobb med alla odlingsbänkar.
Tidigare i våras anlade Annsofie en varmbänk för att odla egen sallat. Fönstren som täcker den har hon med sig ifrån Gammelfarmors gård, men handelsträdgårdens växter odlas i dag i mer lättskötta växthus. Att växthusodla lärde hon sig genom en kurs hos länsstyrelsen vars syfte var att hjälpa lantbrukare att starta storskalig gurk- och tomatodling.
– De hade även kalkyler på lån man kunde ta för att bygga växthus, men vi vågade inte och det är jag glad för i dag. Livsmedelsproduktion kräver stora lantbruk eftersom det är många led till kund, men jag kan leva av min lilla gård genom att ha direktkontakt med mina kunder, berättar hon.
Annsofie känner även av konkurrensen från näthandel och stora företag.
– Det går så fort i dag, många beställer sina växter från Tyskland och får dem levererade hem direkt. Jag måste erbjuda något annat, en upplevelse och samtal om jord, vår mat, blommor och hur vi odlar dem.
Hur hinner du med allt arbetet själv?
– Jag hinner aldrig med allt jag har tänkt och jag lär mig aldrig att jag inte hinner så mycket som jag tror, säger hon och ler.
Samtidigt passar hon på att lyfta fram ett gäng tjejer som hjälper till.
– De arbetstränar här hos mig och några av den fortsätter att komma fast att deras arbetsträning egentligen är slut. Jag tror att de kommer eftersom det är något speciellt att stoppa frön i jorden och få se dem växa.
Ett av Annsofies mål är att hålla gårdens betesmarker öppna med hjälp av sina djur. I dag går hästarna i det bleka vårgräset i hagarna runt gården och lammen provar spänsten i sina vingliga ben. Det står ungtjurar i en av ladugårdarna och ett gäng grisar i en stia. På gårdsplanen sprätter höns och en vallhund håller uppsikt över gässen som utan att låta sig stressas sakta promenerar i bredd på uppfarten och tvingar en kund att anpassa sig till deras takt. Det kan lätt framstå som ett drömliv, men inget av det har kommit lättvunnet.
– För att kunna leva så här behöver man lägga ner mycket tid, och jag kan bli förundrad själv ibland när jag ser alla bilar på uppfarten. Tänk att det går.