”Jag har alltid brunnit för förlossningen”

Det är en smällkall, gnistrande vinterdag. Utanför Vrinnevisjukhuset i Norrköping har temperaturen tickat ner till -17 grader. Klockan närmar sig nio. På förlossningen har personalen snart klarat av morgonronden. Det var en ovanligt lugn dag i går, bara tre barn föddes. 

Skrik, panik, blod och tårar. Vad man än tänker sig när man hör ordet "förlossning" så syns det knappast i korridorerna här: ljusgröna väggar, adventsljusstakar lyser lugnt i fönstren. Och en fullständig, total tystnad. 

– Den som föder ska komma in och känna det som att ”det är bara jag här”, hon ska känna sig som en drottning, då har vi lyckats, säger barnmorska Gunilla Ahlgren som har jobbat här i 26 år.

Men visst kan det höras skrik ibland, medger hon och säger att hon kan ha fått en mindre hörselnedsättning genom åren. Gunilla Ahlgren har jobbat hela sitt yrkesverksamma liv inom förlossningsvården. Det är ganska sällsynt. En heltid på förlossningen lockar inte alla med ojämna arbetstider, emotionell stress och utan planerade raster. 

– Jag har alltid brunnit för förlossningen, jag tycker att det är väldigt speciellt att jobba här. Det är det där att få guida och följa ett par hela vägen. Det där första mötet. Får jag parets förtroende så är halva jobbet gjort. 

Att ta emot ett nytt barn med händerna, blir det vardag till slut? 

– Nej, det blir det aldrig. Jag tror att den dag jag inte reagerar ska jag inte jobba längre. Nej, varje förlossning är unik. Det känns varje gång, man blir varm i hjärtat. Det är en enorm känsla. Har det varit tufft på vägen dit så är det en adrenalinkick man får också. 

Gillar du den kicken? 

– Ja, det tror jag. Vi är kanske lite konstiga alla vi som jobbar med det här, säger Gunilla och skrattar. 

I alla rum på avdelningen sitter montrar med surrande CTG-kurvor i pastellfärger. En CTG-apparat mäter barnets puls och livmoderns värkar. Fem patienter är inskrivna just nu: tre förlossningar, en kvinna med tidiga värkar, en annan som ligger kvar efter att ha förlorat sina barn. 

Det är det som en del i yrket kallar för ”medaljens baksida”. Plötsligt hörs inga fosterljud på kontrollen. Eller ett barn som kommer med en sjukdom eller prognos om att inte överleva. 

– Men det hör livet till. Vi jobbar ju med livet men också med döden, säger Gunilla Ahlgren. Vi träffar patienterna i både glädje och sorg. Man måste kunna ställa om sig väldigt snabbt, vara ödmjuk och lyhörd. 

En förlossning som hon aldrig kommer glömma är den första då hon fick ta emot ett barn som inte levde. Då var hon rädd. Och rädd för att göra fel. 

– Det gäller att behandla det som om det var ett levande barn, hålla i det så och visa respekt. Man kan ju inte bryta ihop, men att man visar känslor, det är bara fint. 

Hon pratar om att vara en smärtlindrande effekt med sin närvaro. Gunilla Ahlgren själv fick oplanerat barn när hon var 17 år och upplevde sig inte bli så bra bemött vid förlossningen. Hon "vurmar lite extra” för unga förstföderskor som kommer in. 

Plötsligt tjuter larmet, röda bokstäver i taket: ”Assistans”, springande steg. Någon föder. Så ringer klockan i receptionen. Gunilla Ahlgren går och öppnar. Det är en tjej med babysele och strålande leende, en låda clementiner i ena handen, tårta i den andra. 

– Du måste vara kvar ett år till, säger tjejen när de kramar om varandra, lite drygt ett år kanske, så hinner jag skaffa ett barn till. 

Gunilla har tårar i ögonen när hon vecklar upp kartongen i fikarummet en stund senare. Det är inte lätt att hålla vikten här, konstaterar personalen. Det kommer minst ett fikabröd i veckan. De säger att de är ett bra gäng, att de trivs. Även om det finns en förhöjd korttidsfrånvaro i Östergötland känner de inte riktigt igen det kristillstånd som beskrivs inom förlossningsvården i de större städerna. 

Klockan närmar sig lunch. Plötsligt har en av CTG-kurvorna försvunnit från montrarna. 

Det är en liten, klibbig flicka med mörkbrunt hår som precis har kommit till världen. Förstagångsföräldrarna Alexandra Rahmström och Martin Martinsson låter oss komma in i rummet, men verkar mest ha ögon för den lilla. 

– Det gick bra, eller … det är väl en definitionsfråga, säger Alexandra Rahmström med ett snett leende mot personalen. 

– Du gjorde ett fantastiskt jobb, vilket team ni var. 

– Ni också, säger Alexandra Rahmström. 

På väg ut från förlossningen kastar jag ett sista öga på kurvorna i taket. En ny är på ingång. 

Fotnot. ”En vanlig dag” är en artikelserie med nedslag på olika arbetsplatser.