MÄltavlan stÄr 25 meter bort. Andas djupt och fokusera. Krama avtryckaren och skottet brinner av. SÄ gör du om det 59 gÄnger till. Det gjorde Ingegerd Karlsson pÄ Svenska mÀsterskapen 1968. DÄ blev hon mÀstarinna i grovpistol, numera sportpistol, med sina 556 poÀng.
Men det började 1929 i BjörsÀter, mellan Linköping och à tvidaberg. DÀr föddes IngegÀrd och gick i skolan till Ärskurs sex. DÄ var hon tretton Är och skulle konfirmera sig. Men för att "gÄ och lÀsa" skulle man vara 14 Är.
Moster Viola hade lösningen, hon hade bondgÄrd i BjörsÀter och behövde en lillpiga, det passade IngegÀrd bra. Konfirmationen klarades av Äret efter och ett jobb dök upp. Det var som hembitrÀde i BjörsÀters kvarn, hos en rar familj med sex barn.
â Jag bodde i kvarnen. DĂ„ hĂ€mtade vi mjölk hos en liten bonde utanför byn och pĂ„ vĂ€gen dit bodde Inge. Vi hade gĂ„tt i samma skola. Han var söt. Men jag kĂ€nde mig ful för mitt röda hĂ„rs skull, det var inte fint. Han tyckte om mig Ă€ndĂ„ och det gör han visst nu ocksĂ„ fast jag inte Ă€r rödhĂ„rig lĂ€ngre, sĂ€ger Ingegerd Karlsson.
HembitrÀdestjÀnsterna avlöste varandra och en utbildning i Gamleby kom till. Men Inge bestod.
â Jag var 23 Ă„r nĂ€r vi gifte oss 1952. Vi fick tag pĂ„ en lĂ€genhet med jĂ€rnspis och kakelugn. Den hade tvĂ„ rum och kök och lĂ„g i Solvik, cirka 5 kilometer utanför BjörsĂ€ter. DĂ„ slutade jag som hembitrĂ€de i byn och ett och halvt Ă„r senare föddes vĂ„r dotter.
Familjen flyttade till Linköping. Inge jobbade pÄ sitt hÄll och IngegÀrd körde brödbil.
â Första veckan med högertrafik, september 1967, skulle jag ut till Saab med tĂ„rtor och det var brĂ„ttom. DĂ„ blev jag för första och enda gĂ„ngen stoppad för fortkörning. Det var förargligt. Det kostade 50 kronor i böter, fast det fick jag tillbaka i lönekuvertet sen.
Bilkörandet blev ett intresse och i Linköping fanns Sveriges kvinnliga bilkÄrers riksförbund som Àr en militÀr frivilligorganisation.
â BilkĂ„ren hade skyttetĂ€vlingar. Jag passade bra för att skjuta och tĂ€vla och vi hade bra instruktörer som uppmuntrade oss tjejer. JĂ€mstĂ€lldheten har det annars varit si och sĂ„ med genom Ă„ren men sexuella trakasserier har jag aldrig rĂ„kat ut för. Man ska inte peta pĂ„ mig i onödan och det har knappt hĂ€nt.
IngegÀrds skytte tog henne till landslaget och 1969 vann hon, i Paris, EM-silver i lag och en individuell tredjeplats. Hennes meriter rÀckte till Stora skyttars mÀrke 1971 ihop med OS-guldmedaljören Ragnar SkanÄker.
Bilkörandet fortsatte. IngegÀrd körde omkring i lÀnet och sÄlde sill och soppor. Det var inte sÄ kul i lÀngden. DÄ gick hon istÀllet en sjukvÄrdsbitrÀdeskurs.
â Jag fick gĂ„ pĂ„ prov nĂ„gon natt pĂ„ Valla sjukhem, dĂ€r var man ensam personal pĂ„ avdelningens kvĂ€llsskift. Det fanns visserligen en sjuksköterska ocksĂ„, men hon hade flera andra avdelningar. Det var lite otĂ€ckt med sĂ„ lite utbildning.
IngegÀrd blev dock godkÀnd och fick en tjÀnst pÄ stora sjukhuset, det var planerat att bli ett halvÄr.
â En flicka hade slutat pĂ„ intensivvĂ„rdsavdelningen. Det var en sjuksköterska som bestĂ€mde dĂ€r, hon trodde pĂ„ mig hela vĂ€gen. SĂ„ jag fick en kortkurs nĂ„gra dagar pĂ„ maskinerna man skulle klara av. Trots att jag var bitrĂ€de blev jag kvar dĂ€r i nitton Ă„r, dĂ„ gick jag i pension.
IngegÀrd funderar mycket pÄ hur samhÀllet ser ut idag. Det digitala Àr svÄrt att ta Ät sig med den enorma mÀngden information. Hon tÀnker ocksÄ pÄ hur det ska gÄ för alla stillasittande mÀnniskor i framtiden?