"Vi måste prata om de dödfödda barnen"

"Vi fick reda på att du var en liten tjej och vi gick lättade ut från ultraljudsmottagningen. Allt såg bra ut. Jag har aldrig känt mig så lugn och bekväm i min kropp som jag gjorde under graviditeten med dig."

Efter att ha bott och arbetat utomlands i flera år och efter 12 år tillsammans var Emelie och John, uppvuxna i Mjölby respektive Väderstad, redo att bilda familj. 2018, när paret kommit hem och bodde i Stockholm, blev Emelie gravid.

Vid rutinultraljudet på Södersjukhuset i Stockholm, upptäcktes det att Edit hade vidgat njurbäcken och de skulle därför få komma tillbaka på ett tillväxtultraljud i vecka 32.

– Alla sa dock att det var vanligt och ingen fara alls.

"Efter besöket släppte en sten från hjärtat. Allt såg bra ut och vi skulle få se dig igen bara några dagar senare."

Det var den 8 mars 2019 och de fick reda på att bebisen var en flicka. En liten Edit. Livet lekte och drömmar om framtiden spanns.

Emelie mådde prima. En dag, efter jobbet, hade hon tränat och efter mat och dusch landade hon och John i tv-soffan.

– Jag minns att det var lugnare än vanligt i magen, men kände ingen oro. Jag var i vecka 36 och tänkte att det finns väl inte så mycket rörelseutrymme kvar i magen.

Dagen därpå skulle de träffa en njurläkare och få information om vad vidgat njurbäcken innebär. Barnen följs ofta upp efter förlossningen och ibland under det första levnadsåret.

"Jag lade mig på britsen. Sen ställde hon frågan: »Har du känt bebisen i dag?« Jag fick panik. »Jag vet inte, tror inte det«, sa jag. »Jag är hemskt ledsen men jag ser inget hjärta som slår«, sa hon då. 

"Vi skickades hem för att få komma tillbaka dagen efter. Vi skulle alltså åka hem med vår efterlängtade lilla flicka som låg död i magen." 

"Min kropp. Jag har svårt att förstå att den kunde göra så här mot mig. Hur kunde det inte göra fysiskt ont i kroppen? 

– Efteråt har jag förstått att det var ett sätt att påbörja sorgeprocessen. Vi fick tid att tänka igenom hur vi skulle hantera situationen när Edit hade fötts fram. Vilka minnen vi ville skapa. Men hur föder man sitt döda barn?

Förlossningen var svår att få igång, men efter ett drygt dygn på sjukhuset startade värkarna.

"Jag minns att jag kände att jag nu bara ville få träffa dig, få se hur du såg ut. Trots att jag visste att du skulle vara livlös så såg jag fram emot att få möta vår dotter. Det fanns inget i världen som kunde ändra på detta."

Sent fredagen den 15 mars föddes 36 veckor gamla Edit Inez Edholm. En i det närmaste fullgången och välskapt flicka på 2 680 gram och 51 centimeter lång.

– Hon var så söt, så perfekt, som om hon bara sov. Allt som normalt görs kring en nyfödd bebis gjordes. John klippte navelsträngen, hon lades på mitt bröst, vi tvättade och mätte henne. Hon fick en blöja på sig och lades i en speciell kylvagga så att vi kunde ha henne hos oss på rummet.

Under helgen kom mor- och farföräldrar, en namngivningsceremoni hölls och bilder togs. Mängder av bilder. Samt hand- och fotavtryck.

– På söndagkvällen åkte vi hem. Det var svårt att lämna Edit. Jag menar, när är det dags att fysiskt och för evigt lämna sitt nyfödda barn? Men efter obduktionen var det vi som hämtade hennes lilla kista och körde den till Mjölby kyrkogård.

Ingen vet varför Edit dog, men det hade inte med det vidgade njurbäckenet att göra.

– Det här har varit det svåraste att acceptera. Vi kan åka till månen, men inte förklara hur ett friskt barn kan dö på den tryggaste platsen av alla, i sin mammas mage.

Ett faktum som har med omgivningen att göra har varit oerhört tungt att ta in.

– Vissa, såklart med några få undantag, blev helt tysta. Jag kan förstå att det är svårt att närma sig människor som varit med om något så här traumatiskt, men precis allt är bättre än att låtsas att inget hänt. Vi hade ju fått ett barn och ville ha frågor om henne! Hur hon såg ut, vad hon vägde, vad vi klädde henne i för kläder.

Under graviditeten och tiden efter Edits död skrev Emelie dagbok. Det är de anteckningarna som nu resulterat i boken "Livet med dig i mitt hjärta" som släpps 1 mars. För så är det. Edit finns för evigt i hennes hjärta, uppmärksammas på jul och sin födelsedag. Kommer aldrig att falla i glömska.

Boken är sorgesam och vacker på samma gång. Full av tips för att gå vidare. Ett slags handbok för människor i stor sorg. Och en 2-årsgåva till Edit själv.

– Förhoppningen är att den ska läsas av andra drabbade föräldrar, deras omgivning och vårdanställda. Jag hade verkligen önskat att det i någon av alla böcker jag läste under graviditeten stått att något liknande kan hända. Jag förstår att vården inte vill skrämma upp människor, men det känns fel att inte låtsas om att 400 barn, efter vecka 22, dör i magen varje år. 4 barn av 1 000.

Stora delar handlar om vårdens bemötande.

– Förlossningens personal var, bortsett från någon enstaka, fantastisk. Det var skönt att en och samma läkare följde med in i nästa graviditet. Att behöva upprepa sin historia tär på en.

Något tips till vården?

– Följ upp de här mammorna! Den som föder ett levande barn får all tänkbar uppbackning av BVC. Den som föder ett dött barn lämnas ensam. Jag fick själv leta upp en psykolog.

Vad hade varit drömmen?

– Att en och samma person ringt mig under ett halvår. Först en gång i veckan sedan kanske varannan vecka.

Vad har Edits död gjort med dig?

– Jag var stark innan, nu är jag ännu starkare. Men också räddare. Under graviditeten med Edits lillasyster Alicia var jag konstant rädd att något liknande skulle hända. Och nu, när jag är gravid med mitt tredje barn, finns samma tankar där. Inte så att jag förlorar kontrollen, men oron finns där.

Vad är svårast?

– Att bevara Edits minne – att aldrig någonsin förminska henne – men samtidigt leva fullt ut i nuet. Jag tycker att det fungerar och är snart mamma till tre barn, varav två kommer att vara i livet och ett i himlen.

Någon extra tung reflektion?

– Att delar av omgivningen "glömt bort" och inte minns som oss. Hur skulle jag någonsin kunna glömma mitt första barn, som levde inom mig i åtta månader, som jag kände röra sig och såg på bild? Som jag har pussat, kramat och klappat på kinden. Det finns inte på kartan.

Vad säger du till ditt änglabarn?

– Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.