I 60 år har Bengt Åkerfors spelat. Som tioåring upptäckte han klarinetten, som är hans huvudinstrument.

– Jag hade lätt för musik och ville spela sax men det ansågs fult, man skulle börja med klarinett – och det fortsatte jag med.

I slutet av 50-talet gick Bengt i musikskola i Motala och musiken blev hans liv så småningom.

Artikelbild

| Minnen från ett liv i musik, som fortfarande pågår.

– Men det var brist på folk i byggbranschen på 60-talet så jag blev byggnadssnickare först. Jag jobbade som det i Linköping i 13 år innan jag sökte till Musikhögskolan i Stockholm.

Därmed var ett nytt yrkesliv i gång. Bengt blev musiklärare i Vadstena och i Mjölby, ibland i Motala. Från 1984 på heltid i Vadstena. 30 år blev det, innan han gick i pension.

– Det var roligt. Det är så stimulerande att arbeta med barn. Och mot slutet märkte jag att barnen gillar en lite äldre lärare. Kanske lite skillnad mot yngre, som är mer som kompisar. De hade respekt för mig och tyckte nog att jag visste vad jag höll på med.

Bengt minns vissa elever.

Artikelbild

| Klarinetten har varit Bengt Åkerfors huvudinsrument sedan han var tio år.

– Det var en tjej, Cecilia från Mantorp, som var så väldigt begåvad. Hon spelade klarinett. Men jag hade en fagott också, som hon blev nyfiken på. Hon prövade den och fastnade för ett nytt instrument. I dag är hon professionell fagottist i Stockholm. Lite stolt är jag.

Musiklärarlivet betydde musik hela dagarna. Och fritiden? Musik då också. Mjölby Storband, Mjölby Stadsmusikkår, dansbandet Lasse Norins, där Bengt spelade sax. Det sistnämnda innebar massor av turnerande och helgjobb. Tidigare hade Bengt också spelat i ett band som spelade i Herb Alpert-stil, lite Mexikostuk. Bandet kallade sig Vamo Brass, namnet sammansatt av Vadstena/Motala.

Artikelbild

| Numera reser Bengt Åkerfors runt på äldreboenden, sjunger och spelar gitarr men även då åker klarinetten fram ibland.

– Jag var inte hemma en enda nyårsafton på 30 år.

Lasse Norins kuskade runt, från Uppsala till Ystad, och spelade på helgerna. 110 spelningar per år kunde det bli. En skiva blev det också, där en av låtarna var skriven av Bengt, och på andra spår står han för arrangemangen.

– Vi hade en turnébuss som vi bodde i. Det kunde komma 800–1 000 personer till danserna. Det var en fin tid. Men jag såg ju inte mycket av familjen…

Lasse Norins hade sin storhetstid från 1984 till 1989. 1991 la man ner verksamheten.

– Det hände något med dansbandskulturen då, banden försvann. De har väl börjat komma tillbaka lite nu. Genren är underskattad och jag vet inte vad det beror på. Musikerna är ju alltid oerhört drivna, det blir de ju efter så flitigt spelande. Det krävs mycket övande om man ska spela för publik och det får ju de där banden automatiskt.

Lasse Norins hade jobb på en Ålandsbåt också. Då bodde bandet ombord, spelade två gånger om dagen i sju dagar.

Och i dag? Musik, förstås. Alltid. En affisch visar stiliga herrar i Odd Fellow Band.

– Vi repeterar varannan vecka och så har vi spelningar för PRO och SPF, och i kyrkor. 2018 hade vi 28 spelningar. Det är storbandsjazz, Count Basie, Ellington. Mycket uppskattat. Jag tror det beror på att det är ju är liv i konserterna; ett äkta akustiskt band.

Inte nog med det.

– Jag har ju alltid spelat gitarr och förra året tog jag upp den på allvar.

Nu är Bengt ute och spelar på äldreboenden i Linköping, inom ramen för den så kallade Resurspoolen i Linköpings kommun. Han sjunger visor och dansbandslåtar till gitarr och spelar klarinett också.

– Det är rätt ovanligt, att framträda med soloklarinettspel men det är uppskattat, säger Bengt.

– Musik kan man hålla på med hur länge som helst. Det finns alltid någon som vill höra en och man blir ju faktiskt bara bättre och bättre.