Det blev som det blev. Jörgen Egberth är inte den som nitiskt granskar sitt förflutna. Varför saker hände och händer spelar helt enkelt inte så stor roll.
– Jag tror att jag är en positiv människa. Inte extremt, men tillräckligt för att klara av livet och känna mig nöjd, berättar Jörgen Egberth.
För snart 50 år sedan fick Motala ännu en Brinkenunge. Jörgen växte upp med föräldrarna och gick på Södra skolan från ettan till nian.
– På gymnasiet läste jag bygg och anläggning, men inte för att jag var speciellt intresserad.
Några jobb gav det inte heller. Under tidiga 80-talet svackade byggbranschen.
– Men på den tiden var allting så enkelt. Jag knackade på dörren till Elux och blev anställd direkt.
Trots bra kamrater var Elux aldrig något för Jörgen. Han sa upp sig, arbetade något år som musiklärare.
– När jag var strax över 20 år kände jag för att göra något annorlunda. Så jag flyttade till Småland med två vänner.
Här, eller närmare bestämt i Ljungby, träffade han Camilla, Motalas framtida kommunalråd. Något växte fram, de flyttade ihop, fick sonen Dennis.
– Jag minns inte att jag någonsin funderade särskilt mycket på att starta familj, men att bli farsa var jättestort. Mina två barn är det bästa som hänt mig.
Kort efter Dennis födelse flyttade paret till Motala, tillbaka till Jörgens älskade hemstad. År 1991 föds Marcus.
– Att vi hamnade i Motala var väl främst min förtjänst. Jag har alltid längtat hem, idag kan jag inte föreställa mig att bo någon annanstans.
Fram till 2010 flyter livet på. Jörgen arbetar inom olika industrier, men när företaget Hycop flyttade utomlands bytte han bana.
– Jag hamnade på kommunen, som arbetsledare på Ekenäs. Där tog jag hand om ungdomar, många med strulig bakgrund.
Att arbete på samma kommun som ens politisk framgångsrika fru är dock inte alltid enkelt.
– Det blev lite tröttsamt när folk, om än med glimten i ögat, bad mig föra fram saker till Camilla. Jag blev Camillas Jörgen, inte bara Jörgen.
Även om han inte tog åt sig nämnvärt blev det jobbigt i längden.
– Så jag började arbeta med verksamhetsstöd i Vadstena. Att pendla har aldrig varit min grej, men det går an.
Många arbeten har Jörgen hunnit med, men vissa saker har alltid funnits där. Musikintresset är lika stort nu som för 40 år sedan.
– Klart jag spelat i några rockband, men det är trumpeten som hängt med längst. Jag spelar fortfarande väldigt mycket, både privat och i ensembler.
Något minst lika viktigt är sporten.
– Jag har alltid stått bakom Leksands IF. Min omgivning kan ibland tycka att jag är lite för hängiven.
per.erik.dufwenberg@mvt.se