– När jag gick på realskolan hade jag och en kompis fått varsitt skolabonnemang på Norrköpings Stadsteater av våra föräldrar. ”Ärkeänglar spelar inte falskt” av Daria Fo var den första pjäsen vi såg. Vi satt högst upp på andra balkongen längst bak och varken såg eller hörde så mycket. Jag förstod ingenting men blev ändå helt såld. Hela atmosfären, den stora salongen med alla gulddetaljer, scenografin och skådespelarna på scenen var magiskt, säger Lena Lundman.

Sen dess har hon varit en flitig teaterbesökare och hon jobbar sedan många år ideellt inom Riksteatern, för att göra det möjligt för fler människor att få uppleva den magi hon själv känner.

– Kultur är grunden för en demokrati. Tar man del av den kommer man, vare sig man vill eller inte, till insikter som man har nytta av i många sammanhang. Teater, litteratur och konst är som en manual för hur livet kan levas.

Artikelbild

| Lena Lundman läser mycket och bokhyllan upptar en hel vägg hemma i lägenheten i Ektorp.

Även om Lena brinner för teatern har hon själv inte varit mycket i strålkastarljuset. Undantaget är när hon var med i Boxholmsrevyn under några år.

– Vi var amatörernas amatörer men vi hade väldigt roligt.

Lena växte upp i Östra Ny på Vikbolandet och beskriver sin barndom som en idyll. Hon hade cykelavstånd till sina far- och morföräldrar där hon tillbringade mycket tid och på somrarna trampade hon och kompisarna till Skirsjön.

– Vår sommarstuga är det hus där mina farföräldrar bodde och min pappa växte upp. Vi åker fortfarande och badar i Skirsjön när vi är där på somrarna.

Artikelbild

| Att Lena gillar katter förstår man om man tittar runt i Lena och Jannes hem.

Skolgången började på Nyhemsskolan, en liten skola med ettan och tvåan i samma klass.

– Jag, mamma, pappa och min syster Laila bodde i själva skolhuset och det gjorde även min lärarinna Ing-Britt Johansson. Hon blev min förebild och jag ville bli som hon. Hon var både snäll och sträng och jag verkligen älskade skolan.

Kanske var det redan där fröet såddes till det som skulle bli Lenas yrke. Efter skolgång på fyra olika byskolor på Vikbolandet, realskolan och högre allmänna läroverket i Norrköping studerade Lena på lärarhögskolan i Linköping. 1971 var hon nyexaminerad och fick jobb som mellanstadielärare i Boxholm.

– Det är ett fantastiskt jobb. Barn är så mottagliga för kunskap, nyfikna och spontana att man känner att man gör skillnad. Engelska var det roligaste att lära ut för när de slutade sexan kunde jag känna att det de kunde av språket jag hade lärt dem.

Hon blev kvar på skolan i tjugonio år och mot slutet jobbade hon en del som rektor. Från början av 2000-talet fram till pensionen 2013 jobbade hon som rektor på två olika skolor.

– Jag gillade även det administrativa jobbet och att utforma och driva en pedagogisk riktning tillsammans med personalen.

Lena träffade sin man Jan Birgersson i början av sjuttiotalet och paret bodde i villasamhället Strålsnäs mellan Boxholm och Mjölby. Barnen Andreas och Kristian föddes innan decenniet var slut. När pensionen närmade sig kände Lena att hon ville flytta tillbaka till Norrköping.

– Vi sålde huset till vår äldsta son tre år innan jag gick i pension, så de sista åren i Mjölby pendlade jag. Vi är i Strålsnäs ibland och hälsar på familjen och vänner men jag har inte direkt saknat huset.

Nu bor Lena och Jan i en lägenhet på fjortonde våningen i Ektorp. Utsikten över staden är magnifik och Lena gillar att det inte är längre än att hon kan promenera ner på stan. Någon brist på sysselsättning har hon knappast eftersom hon brinner för sitt jobb på lokal, regional och nationell nivå med Riksteatern.

Dessutom finns Lena med på Socialdemokraternas lista till kommunalvalet. Hon ser fram emot att Janne också ska gå i pension så att de kan resa mer och vara mer på landet tillsammans.

– Vi vigde oss här hemma i lägenheten. Vi var förlovade i trettionio år men 2014 slog vi till och gifte oss i smyg. Vi tog några foton och skickade till barnen och släkten med hälsningen: ”Hej, vi har gift oss”, säger Lena och ler.