De växte upp i Härnösand, lekte tillsammans och snart kände Karin, i dag 77 år och Arne, 76 år, att de var ämnade för varandra.
– Vi blev tidigt förälskade, du vet, första kyssen och allt det där, säger Karin som tagit plats bredvid Arne i vardagsrummet i lägenheten på Östermalmsgatan för att berätta historien.
De två ungdomarna hade bara varandra för ögonen, inga andra.
– Arne var stilig och snäll, han bjöd mig på kvällsbio men du må tro att jag fick stå ut med en massa märkliga filmer, Zorro och sånt där. Men det var värt allting eftersom jag fick hålla honom i handen, berättar Karin.
Likadant var det när det var dags att sätta sig i kyrkan för att läsa till konfirmationen.
– Vi var egentligen inte så intresserade av det kyrkliga, men vi fick ju sitta bredvid varandra. Det betydde allting.
Men ödet följde inte tonåringarnas önskningar.
Arne mönstrade på ett fartyg och kom tillbaka tre år senare.
Då hade Karin träffat en annan man som hon förlovat sig med.
Åren gick och livet snurrade på, men Karin och Arne kunde inte helt skjuta varandra åt sidan.
– Visst funderade jag på hur det var med honom och var han fanns någonstans, säger Karin som 1999 flyttade till Motala där ena dottern hade ett hus tillsammans med sin make.
2006 dog Lennart, efter en tid med svåra sjukdomar.
Två år senare skrev Karin ett kortfattat brev till Arne, i hopp om att komma i kontakt med honom och höra hur han hade det.
Hon hade via gemensamma bekanta fått veta att han bodde i Australien, inte exakt var någonstans, men brevet kom till slut fram även om adressen var knapphändig.
Samma dag som det anlände dog Arnes hustru.
– Det var en märklig händelse, nästan lite kuslig, tycker Karin som inledde ett brevväxlande med ungdomskärleken som varade i två år.
En dag sommaren 2008 stod Arne på tågperrongen i Motala och darrade av rädsla.
52 år hade gått sedan han senast såg Karin och trots alla brev fanns en stor osäkerhet kring vad som skulle hända och hur det skulle kännas.
– När jag såg henne komma gående tänkte jag att hon var precis lika söt som när hon var ung, ler han. Det pirrade förstås till i magen litegrann.
14 dagar senare hade båda bestämt sig.
Arne skulle sälja huset i Australien, ta farväl av vänner och bekanta, säga på återseende till sina tre vuxna barn och flytta till Motala.
– Jag kom hit hösten 2008 och sedan dess bor vi tillsammans. Allting känns fantastiskt underbart, säger han och berättar om den återhållsamhet båda hade i de första breven de skrev till varandra.
Karins och Arnes barn har hela tiden stöttat och ställt sig bakom deras beslut att återförenas och flytta ihop.
– Vi var lyckligt gifta, båda två på varsitt håll, men till slut fick vi ju varandra, säger de och kryper upp i varandras famnar.