"Glömmer vi våra tidigare misstag kan det hända igen"

Motalas högstadieelever skriver texter om Förintelsen. Men det som hände då väcker också tankar om det som händer nu. Här är berättelsen om en uppväxt i ett land i krig.

Eleven och familjen fick fly från oroshärden i hemlandet.

Eleven och familjen fick fly från oroshärden i hemlandet.

Foto: Mostphotos

Motala2024-04-05 09:00

Jag är 15 år gammal. Jag är uppväxt i ett land där alla inte är lika mycket värda.

Jag är rädd att bli skickad från Sverige till mitt hemland, för antingen kommer jag att sitta i fängelse eller inte få komma in. Det är för att mitt hemland är en presidentiell republik. Om man inte lyder presidenten så kan man hamna i fängelse. Det finns två grupper i mitt land. Den ena är de som vill ha frihet, alltså att presidenten ska avgå och det ska vara en annan som ska leda landet, med frihet och att alla behandlas lika. Den andra gruppen är de som säger att landet är bra och att de inte vill att presidenten ska avgå.

Det hemska jag har sett är att de sköt alla hundar som har funnits i hela landet. På grund av att de tror att hundarna biter folk så de blir rädda. Men det ändrade inte på någonting. Det var bara fullt av blod runt gatorna. Då var jag tvungen att förlora min älskade hund, jag älskade den mer än allt annat.

Efter det blev jag rädd och sa till min mamma att jag vill lämna landet. Hon sa: "Det vill vi alla, men militärerna håller koll på landet så ingen kommer ut." Men efter några år så slöt landet fred med vårt grannland, så efter det smet vi till det andra landet. Men det var inget bättre där. Vi var rädda för att tjuvarna skulle ta oss eller våra grejer. Men vi hade tur, vi kom ut efter tre år. Om vi stannade där skulle vi ha dött. Det fanns olika sorters människor i landet, så de började bränna bilar och slå folk på gatorna som är inte som de.

När jag kom till Sverige var allt så nytt för mig. Men efter två år så hörde jag mina grannar prata om Förintelsen. Jag visste ingenting om vad Förintelsen var. Efter det så gick jag hem och frågade min pappa vad det var. Men min pappa sa det att det inte var något som jag behöver veta. Då gick jag in till mitt rum och sökte på min dator om vad Förintelsen var. Så började jag fatta att min pappa bara inte ville berätta om hemska saker. Jag var nästan 14 år. Men det var barn som inte ens hade fyllt år som var med. 

Min pappa brukar säga så här: ’’Om barn bråkar så blir de vänner igen om fem minuter, men om vuxna bråkar så blir de ovänner tills de dör’’. Till exempel, om fotbollsspelare bråkar så får de rött kort och lämnar planen. Men om ett lands ledare bråkar med ett annat lands ledare så leder det till krig och ingen kan stoppa det. Om det ena landet håller på att förlora så hoppar ett annat land in och hjälper till. Istället för att stoppa kriget så börjar de hjälpa det ena landet. Men det är inte slut där. De andra länderna tycker att det är orättvist, så börjar de också hoppa in och så blir det större och större krig. Men stackars de oskyldiga människorna som dör av ett litet bråk.

Förintelsen ska inte glömmas, för det kan bli värre i framtiden och man vill ju inte att det ska hända. Men mest vill man inte att det ska hända ens barn och barnbarn. Vi vet ju varför vuxna inte berättar om sådana hemska saker, men de måste berätta för att det inte ska hända igen.

I samband med Förintelsens minnesdag har elever på Motala kommuns högstadieskolor skrivit texter. Vi publicerar ett antal av dessa under de kommande veckorna.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!